Han skulle ju iallafall få bli farbror.

Det är torsdag.
Ms bror och fästmö har bjudit oss på middag.

Vid tre tiden avslutar jag dagens studier och lägger PQ-formeln och algebra bakom mig för stunden. Jag tar bilen till andra sidan stan för att hämta en behållare till det spermieprov vi ska ha med oss till mötet på fertilitetskliniken på måndag.

Väl där instruerar sköterskan mig vänligt hur M ska gå till väga för att det ska bli rätt.
Jag nickar till svar.
M vet.
Det här ska bli det andra provet han lämnar inom två veckor.

Det första visade att han bara har 10 miljoner spermier.
10 miljoner.

Det låter ju rätt mycket kan man tycka, men i förhållande till att det ''normala'' är 40 miljoner spermier är det ingenting och vi fick bekräftat att våra försök till att bli tre varit förgäves.

Vi kan inte bli gravida med 10 miljoner spermier.
Vi behöver 30 miljoner till.

Skit.

På ett sätt hade vi redan vetat att vi inte kan.

Vi träffades för första gången för ganska exakt 12 år sedan.
Vi snubblade över varandras skor på en hemmafest i Solbacka, ett bostadsområde i min hemstad, ovetandes om vilken resa vi skulle göra med varandra de kommande åren.
Vi har hållit varandra hårt i handen hela tiden. Vi har tagit oss igenom psykisk ohälsa, arbetsutmaningar och vi har levt på andra sidan jorden i ett land där vi inte kan språket, bara vi två.
Fortfarande hållandes hårt i varandras händer.

Vår tydliga plan har varit att vi ska ha en stabil grund att stå på.

Jag kommer från röriga förhållanden med ingen aning om vart dagen efter ska ta mig.
M kommer från en stabil grund men med en ständig känsla av att mattan rätt som det är kan sopas undan benen på honom.

Så stabilt skulle det vara. Ekonomiskt och känslomässigt.
Vi skulle leva lite först.
Sedan bli tre.

I Augusti  21015 gifte vi oss.
Stabilt.

I Juni 2015 började vi ta reda på när jag egentligen hade ägglossning.
Och vi försökte pricka den.

Vi prickade den inte.
Kaos.

Med en känsla av förvåning fortsatte vi försöka pricka rätt. Det där lilla fönstret av hopp som skulle ge oss ett barn och knyta samman vår välplanerade framtid jagade vi som aldrig förr.
Nervösa i början.
Frustrerade efter ett tag.
Sammanbitna.
Ledsna.
Besvikna.
Förvirrade.

Förtvivlade.

Sakta växte en tanke fram.
Under tolv år hade vi skyddat oss sporadiskt med kondom.
Eller säkra perioder.
Eller inte alls efter ett par glas vin i en fuktig bungalow på stranden i Phu Quoc.

Det hade ju inte blivit något tidigare så varför skulle det egentligen bli något nu?

Under tolv år hade vi ju säkert haft sex både en och två gånger när jag hade ägglossning.
Den där gången när vi stannade med M gamla opel längs en landsväg och han kom i mig.
Eller när vi var i Köpenhamn över nyår och vi stannade inne på hotellet hela dagen för inget var öppet. Då kom du i mig.

Under tolv år har du kommit i mig.
Både en och två gånger.
Men inget har hänt.

I september blev äntligen våra vänner gravida efter år av IVF försök och missfall och vi delade deras glädje. Funderade, kanske kan våra barn växa upp tillsammans?

I december överraskade våra vänner vi lärt känna under våra år i Kina oss med den glada nyheten att i Maj flyttar dem också hem.
För i Juni kommer deras lilla bebis.
Jag grät. Av glädje, men gick snabbt in på toaletten på restaurangen som vi befann oss på.
Jag grät. Av avundsjuka.
Martin höll ställningarna.
Jag ville hem. Bort. Iväg.
Skämdes över mina känslor.

Det var svårt att älska nu.
Pressen.
Stressen.

Sorgen stod i vägen.

På nyårsafton var vi i Norge på skidsemester när M bästa kompis hörde av sig för att berätta den tråkiga nyheten att han inte längre kunde vara med på det ultramaratonlopp dem planerat och bokat i augusti nästa år.

För då skulle han bli pappa.

Jag dog.

Hatade mina känslor.
Drog mig undan och grät.
M grät med mig.

Vad är det för fel på oss?
Vad har vi gjort för fel?

I januari var vi starka.
Vi accepterade att det inte går nu.
Inte just nu.
Sen kanske. Vi är ju unga.

Och vi älskar varandra.
Det är viktigast.

Vi slutar räkna, slutar testa, slutar försöka pricka rätt.
Men vi har sex.
Det bästa sexet på månader.
Vi njuter och älskar.

I mars söker vi hjälp.
Bara för att se. Vi är starka men det är bra att veta.
Går det, kan vi?
Frågan gnager.

Men vi älskar.

Vi tänker att det ska gå, men vi behöver tid.
Vi tänker att det inte går, det är ok.
Vi älskar varandra.

Men vi är starka.
Och vi älskar varandra.


Mötet på kliniken överaskar oss.
Det var så lätt.

Läkarens bekymrade rynka i pannan när vi berättar vår historia.
- ''12 år? det är en lång tid.''

Tusen frågor och en undersökning av mitt inre.
M varma handflata på min panna.

- ''Stå här i hörnet'' instruerar läkaren barskt och M andas ut när han ställer sig bredvid mitt huvud. Synligt lättad över att slippa stirra rakt in i allt när läkaren trär på en kondom på apparaten som ska in i mig. För glidets skull antar jag.
Frågar inte.

Blodprov och spermieprov.
Vi får svaret på mail berättas det för oss och en ny tid bokas.

Efter besöket tar vi varsin cappuccino på stan.
M grymtar över den torra mackan han beställt.
- ''Det finns inga bra restauranger här i Uppsala. Eller cafeér för den delen''
Stor potential, vet jag att han tänker nu. Även fast han jobbar med mode är mat hans passion.

Jag funderar på besöket.
Förvånad över hur lätt allt var.

In, prover och undersökning,  ut.Vi hörs.

Med oss har vi ett par broshyrer om IVF och infertilitet.
Det är vi nu.

Sånna som inte kan få barn.

Vi accepterar det och efter ett par dagar får vi provresultaten av spermierna.
Vi ska ändå göra ett nytt test vid nästa möte enligt mailet. Bara för att dubbelkolla det vi redan vet och står där svart på vitt.

10 miljoner spermier.
Kan låta mycket men det är ingenting alls.

Inte när man vill bli tre.

Konstigt nog dör inte hoppet.
Vi andas istället ut.

Vi har fått svar och vi kan få hjälp.

Jag rusar iväg i drömmar och börjar andas häftigt.
- ''Kanske kan vi bli gravida innan sommaren, då kommer bebisen i början av nästa år.''

M tar ner mig på jorden.
 - ''Inte säkert att det kommer att bli något med IVF, bäst att ställa in sig på det, smällen blir inte så hård då.''

Så är vi här nu.
En torsdag i mars 2016.

Vi kan få hjälp men vi hoppas inte för mycket.
Vi älskar varandra och det kommer bli bra.

Jag hämtar upp M på stationen när han kommer med tåget från Stockholm. Han pussar mig hastigt på kinden och suckar djupt när han sätter sig i passagerarsätet.
- ''Vilken tid skulle vi vara hos brorsan?'' frågar han.

Han minns aldrig såna detaljer. Tider och sånt oviktigt.
Känslor glömmer han aldrig.

Middagen flyter på samma sätt som den brukar.
Småprat. Vad har hänt sedan sist. Hur mår du och vad har ni för planer i sommar.

Från ingenstans kastas en stor tung sten rätt i ansiktet på oss.
Hårt. direkt. Utan tveksamhet.

Jag och M duckar.
Försöker hitta stödet och balansen.
Försöker att inte få panik.

M ska bli farbror.
På sin födelsedag.

Vi cyklar hemåt.
Vi cyklar snabbt och det är kallt.
Vi skakar av frossa och kastar oss in genom dörren och slänger oss i varandras armar och brister ut i gråt. En tung, djup sorgsen gråt i varandras armar.

Äntligen gråter vi tillsammans.

Vi gråter för att vi inte kan glädjas.
M ska bli farbror och vi kan inte glädjas åt det.
Stelt hade vi kramat om dem som euforiskt hade levererat nyheten åt oss.
Dem som nu befinner sig där vi mest av allt ville vara och vi kunde inte glädjas åt dem.
Med dem.

Så ont som det gör när man inte kan glädjas åt sina vänner och familj.
När dom är på den lyckligaste platsen i världen och vi får inte vara med.
Kan inte vara med.

Det gör nästan ondare än att inte kunna få barn.

I gårkväll grät vi oss tillsömns i varandras armar och det sista M sa var att han skulle ju iallafall få bli farbror.

Han skulle iallafall få bli farbror.