Mm..
Här händer inte mycket.
Solen skiner och det är så där härligt mycket snö utanför fönstret.
Jag drömmer på nätterna om vårt barn som vi håller om, bär i en sjal på bröstet och sammansluter vår familj till en enhet. Plockar ihop de bitar som är vi och gör till ett.
Starkt, lyckligt och varmt.
När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och det drar kallt om mina fötter när jag sätter ner dem på golvet på morgonen. Det är bara en dröm. En dröm som andra kan nå utan att blinka. Innan dem vet att det är en dröm, för vissa blir det aldrig ens en dröm utan bara en gullig unge som kanske leder till krångel, separation och problem.
En vecka utan föreläsningar i skolan resulterar i fem dagars dvala. Jag promenerar varje dag snabbt i snöstormen och låter det kalla våta lägga sig i mitt ansikte, låter fingrarna frysa sig stela.
Annars ligger jag mest i sängen, eller på yogamattan på golvet och andas.
Jag vill inte orka mer men ändå gör jag det.
Fredagen kom och även ett samtal från kliniken.
Ingen mens? Ok men kan du komma på måndag så får vi se hur det står till?
Ett litet hopp väcks till liv.
Peppande musik börjar plötsligt ljuda.
En slemhinna ska mätas, sen ska läkaren räkna dagar eller kanske skriva ut piller.
Kanske hinner du en insättning innan jul säger sköterskan. Hon som är lite förvirrad och glömmer bort hur många ägg vi har i frysen.
Hur kan en sån liten grej göra att man reser på sig, klär på sig. Träffar sina vänner och faktist är ganska glad där på Lalehs konsert på globen?
Börjar räkna, en insättning innan jul.
En förlossning i augusti.
En liten ny familj på våra bästa vänners bröllop i september nästa år, på gården i södra Portugal.
Det kan gå.
lördag 12 november 2016
torsdag 3 november 2016
Inga ägg i den här hönan
Fortfarande stiltje i barnproduceringsfabriken, ingen ägglossning.
Dom här stunderna när man inte vet nästa steg i processen är värst.
Att inget mer troligtvis kommer att hända innan januari 2017 får mig att må illa.
Jag vill inte ha ytterligare ett långt uppehåll.
Jag vill att vi ska få gå vidare till nästa level.
Det är sjukt jobbigt att stå här och stampa.
Kliniken lät hälsa, har jag ingen mens innan den 15 november så blir det absolut ingen insättning det här året.
Klockan tickar högre än nånsin, DET BLIR INGA BARN.
Januari 2017 känns som en endaste evighet bort.
Försöker fylla min tid med hemtentor och forskningsstatistik.
Det går sådär.
Samtidigt som jag desperat fortsätter testa med stickorna varje dag i hopp om att ett litet ägg ska släppa..
Dom här stunderna när man inte vet nästa steg i processen är värst.
Att inget mer troligtvis kommer att hända innan januari 2017 får mig att må illa.
Jag vill inte ha ytterligare ett långt uppehåll.
Jag vill att vi ska få gå vidare till nästa level.
Det är sjukt jobbigt att stå här och stampa.
Kliniken lät hälsa, har jag ingen mens innan den 15 november så blir det absolut ingen insättning det här året.
Klockan tickar högre än nånsin, DET BLIR INGA BARN.
Januari 2017 känns som en endaste evighet bort.
Försöker fylla min tid med hemtentor och forskningsstatistik.
Det går sådär.
Samtidigt som jag desperat fortsätter testa med stickorna varje dag i hopp om att ett litet ägg ska släppa..
fredag 28 oktober 2016
Jag har en övernaturlig förmåga
Juste, jag har glömt att berätta.
Jag vet alltid när mina vänner ska föda.
Idag känns det så sjukt ironiskt att just jag, som inte kan få några egna barn, har förmågan att veta när det är dags för personer jag känner att bege sig till förlossningen.
Som att bristen på min egen graviditet ger mig ultralånga känselspröt inför alla andras.
Det är inte så att jag kan förutse ett datum då det är dags, utan det går till så att jag vaknar med en känsla, en stark tydlig känsla som följer med mig från drömmen till vakenhet.
Och den känslan säger att nu är det dags.
På senare år, när flera av mina vänner fått reda på den här egenskapen, har dem bett mig höra av mig när jag får denna känsla.
Ja, så då skickar jag vanligtvis iväg ett subtilt sms.
Här kommer lite extra energi för idag
Eller här kommer ett lass kärlek
Eller lycka till idag
Eller glöm inte att andas
Mina vänner uppskattar det här väldigt mycket och med facit i hand har ju alla förlossningar startat samma kväll som den morgon jag skickat iväg mitt sms.
Så igår skickade jag ett meddelande med lite kärlek till min svägerska, och inatt har dem varit på förlossningen.
Avståndet mellan vår icke graviditet och deras lilla familj är nu total.
Jag somnande i min mans famn igår, efter att vi kört Yin Yoga tillsammans.
Jag läser vad ni skriver och det känns bra att veta att vi inte är ensamma i det här, även fast det är det mest ensamma tillståndet jag någonsin varit med om att befinna mig i.
Jag vet alltid när mina vänner ska föda.
Idag känns det så sjukt ironiskt att just jag, som inte kan få några egna barn, har förmågan att veta när det är dags för personer jag känner att bege sig till förlossningen.
Som att bristen på min egen graviditet ger mig ultralånga känselspröt inför alla andras.
Det är inte så att jag kan förutse ett datum då det är dags, utan det går till så att jag vaknar med en känsla, en stark tydlig känsla som följer med mig från drömmen till vakenhet.
Och den känslan säger att nu är det dags.
På senare år, när flera av mina vänner fått reda på den här egenskapen, har dem bett mig höra av mig när jag får denna känsla.
Ja, så då skickar jag vanligtvis iväg ett subtilt sms.
Här kommer lite extra energi för idag
Eller här kommer ett lass kärlek
Eller lycka till idag
Eller glöm inte att andas
Mina vänner uppskattar det här väldigt mycket och med facit i hand har ju alla förlossningar startat samma kväll som den morgon jag skickat iväg mitt sms.
Så igår skickade jag ett meddelande med lite kärlek till min svägerska, och inatt har dem varit på förlossningen.
Avståndet mellan vår icke graviditet och deras lilla familj är nu total.
Jag somnande i min mans famn igår, efter att vi kört Yin Yoga tillsammans.
Jag läser vad ni skriver och det känns bra att veta att vi inte är ensamma i det här, även fast det är det mest ensamma tillståndet jag någonsin varit med om att befinna mig i.
torsdag 27 oktober 2016
Year 2016 - I name you the year all our friends made some babies, and we did not.
Precis klar hos kliniken.
Ingen ägglossning den här månaden konstaterat.
Bara att vänta in mensen.
Hoppas att den inte dröjer till cykel dag 57 som i somras.
Det känns som att livet går på repeat.
Det finns väl någon amerikans klassisk film när en man vaknar upp varje morgon i tron om att det är en ny dag, så förstår han snart att det är samma dag som återupprepar sig, om och om igen.
Så känns det för mig.
Fast det handlar om år.
Nu står vi här igen.
I slutet av året.
Och jag tänker att nästa år, då blir vi gravida.
Hur många gånger har jag inte tänkt så nu?
Tyvärr så tänker jag inte så idag.
Jag tänker istället, det blir inga barn. Nånsin.
Jag drar mig undan mina vänner, avbokar middagar, raderar mina sociala medier appar, vill inte se alla andras lyckliga (barnfyllda) liv. Vill inte träffa mina fina, underbara vänner och familj.
För dom förstår inte.
Jag vill bara vara ifred. Stänga in mig tills det här är över.
Tills livet är över?
Jag exploderar på min man så fort jag ser honom och jag somnar med ryggen mot honom på kvällarna med gråten i halsen.
Inte ens han förstår.
Han lever än på hoppet men jag har insett att universum vill inte att vi, just vi två som älskat och levt med varandra i snart 12 år, ska bli föräldrar. Det är så uppenbart att det inte är meningen.
Ett liv tillsammans betyder alltså ett liv tillsammans BARA vi.
Utan barn.
Hans snack om hoppet, att det är meningen att just vi ska bli föräldrar irriterar och provocerar mig.
Jag vill bara skita i alltihop.
Varför ser inte han att det är lönlöst?!
Ingen ägglossning den här månaden konstaterat.
Bara att vänta in mensen.
Hoppas att den inte dröjer till cykel dag 57 som i somras.
Det känns som att livet går på repeat.
Det finns väl någon amerikans klassisk film när en man vaknar upp varje morgon i tron om att det är en ny dag, så förstår han snart att det är samma dag som återupprepar sig, om och om igen.
Så känns det för mig.
Fast det handlar om år.
Nu står vi här igen.
I slutet av året.
Och jag tänker att nästa år, då blir vi gravida.
Hur många gånger har jag inte tänkt så nu?
Tyvärr så tänker jag inte så idag.
Jag tänker istället, det blir inga barn. Nånsin.
Jag drar mig undan mina vänner, avbokar middagar, raderar mina sociala medier appar, vill inte se alla andras lyckliga (barnfyllda) liv. Vill inte träffa mina fina, underbara vänner och familj.
För dom förstår inte.
Jag vill bara vara ifred. Stänga in mig tills det här är över.
Tills livet är över?
Jag exploderar på min man så fort jag ser honom och jag somnar med ryggen mot honom på kvällarna med gråten i halsen.
Inte ens han förstår.
Han lever än på hoppet men jag har insett att universum vill inte att vi, just vi två som älskat och levt med varandra i snart 12 år, ska bli föräldrar. Det är så uppenbart att det inte är meningen.
Ett liv tillsammans betyder alltså ett liv tillsammans BARA vi.
Utan barn.
Hans snack om hoppet, att det är meningen att just vi ska bli föräldrar irriterar och provocerar mig.
Jag vill bara skita i alltihop.
Varför ser inte han att det är lönlöst?!
måndag 24 oktober 2016
Tack för att ni hjälper mig med det.
Det där hårda skalet man har byggt upp, för att skydda sig. Det liksom gör ju att onda saker inte kommer in, men det blir ju lätt fullt av dom känslorna man också stänger in, som kommer inifrån. Är ni med?
För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.
Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.
Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.
Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.
Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.
Låter mig inte känna efter.
En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.
Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.
När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.
Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...
Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.
Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.
Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?
Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.
Tack för att ni hjälper mig med det.
För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.
Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.
Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.
Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.
Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.
Låter mig inte känna efter.
En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.
Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.
När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.
Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...
Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.
Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.
Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?
Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.
Tack för att ni hjälper mig med det.
söndag 23 oktober 2016
Barnlös
Nu har min mans brors bebis gått en vecka över tiden.
Ni vet dem som meddelade sin 9 veckors graviditet för oss samma dag som vårt möte hos kliniken när vi fick domen - Ni kan inte bli gravida på naturlig väg.
Hans bror och sambo kvittrade glatt, ja alltså vi trodde aldrig att det skulle gå på första försöket.
Så fnissade dem sådär härligt som bara blivande föräldrar kan.
Själva var vi på försök tvåhundramiljoner och ett kvitto i handen på att det inte var någon idé att fortsätta själva med era 0,0000000000000000000000001 % chans. (ja ni fattar kanske att jag la in ett par nollor för mycket, men vem håller egentligen räkningen när man är nere på noll?)
Min mans familjs hela fokus ligger på den lilla bebisen som inte är här än.
Alla pratar om hen. Gullar och längtar. Alla barnkläder och saker från min man och hans brors uppväxt är nu hos dem i deras gulliga lilla radhus.
Ommålade och omsydda, omgjorda.
Förstörda.
Själva sitter vi här, i vår lilla tvåa.
Livrädda för att skaffa något större, även fast vi verkligen vill och kan.
Livrädda för att ha tomma rum utan små barnfötter som tassar omkring.
Försöker att inte låta bitterheten ta över.
Unnar min mans bror och lilla familj alla fina saker dem får ärva.
Försöker tänka att det är bra att dom kommer till användning.
Försöker inte tänka på det lilla (stora) styng av avundsjuka jag känner inför att vårt barn inte kommer få ta del av det. Kommer på att vi inte ens har ett barn. Gråter.
Kommer på att vi kanske aldrig får ett barn.
Påminns om att vi kanske för evigt blir barnlösa amen.
När jag var på kliniken igår jublade min läkare över att mina äggstockar såg så fina ut, att dem återhämtat sig så snabbt, trots smärtan och blödningarna efter dem trettio nånting äggblåsorna som för bara ynka 20 dagar sedan massakerade hela mitt innandöme.
Jag rycktes med en lite stund i hennes glädjeutrop. Informationen kring dem superstarka 10 poängs (Enligt deras bedömningssystem) blastocysterna som väntade på oss tog jag med en nypa salt. Så sa dem förra gången också, och vad hjälpte det?
Snabbt efter besöket ringde jag min man och meddela dem glada nyheterna.
Äggstockarna jobbade på som dem skulle, nu ska vi testa med stickor och se om ägglossningen sker snart! Tillbaka på måndag för att kolla med ultraljud igen. Jaha du är i paris då på tjänsteresa? Nej men jag kan gå dit själv, det är ok.
När jag levererat över läkarens glädjebesked till min man, och han nu var fylld med den så lade jag på luren och grinade en skvätt.
Vi är ju fortfarande barnlösa och vad säger att det ska gå denna gång?
Vältrar mig i ångesten.
Försöker tänka, hur är man som barnlös.
Hur lever man då?
Är det då jag ska inreda ett av våra rum till yoga rum och åka på retreats varje vinter?
Eller ska jag bara göra slut på hela skiten här och nu för vad är det för mening med att leva om det är barnlös det är meningen att jag ska vara?
Ni vet dem som meddelade sin 9 veckors graviditet för oss samma dag som vårt möte hos kliniken när vi fick domen - Ni kan inte bli gravida på naturlig väg.
Hans bror och sambo kvittrade glatt, ja alltså vi trodde aldrig att det skulle gå på första försöket.
Så fnissade dem sådär härligt som bara blivande föräldrar kan.
Själva var vi på försök tvåhundramiljoner och ett kvitto i handen på att det inte var någon idé att fortsätta själva med era 0,0000000000000000000000001 % chans. (ja ni fattar kanske att jag la in ett par nollor för mycket, men vem håller egentligen räkningen när man är nere på noll?)
Min mans familjs hela fokus ligger på den lilla bebisen som inte är här än.
Alla pratar om hen. Gullar och längtar. Alla barnkläder och saker från min man och hans brors uppväxt är nu hos dem i deras gulliga lilla radhus.
Ommålade och omsydda, omgjorda.
Förstörda.
Själva sitter vi här, i vår lilla tvåa.
Livrädda för att skaffa något större, även fast vi verkligen vill och kan.
Livrädda för att ha tomma rum utan små barnfötter som tassar omkring.
Försöker att inte låta bitterheten ta över.
Unnar min mans bror och lilla familj alla fina saker dem får ärva.
Försöker tänka att det är bra att dom kommer till användning.
Försöker inte tänka på det lilla (stora) styng av avundsjuka jag känner inför att vårt barn inte kommer få ta del av det. Kommer på att vi inte ens har ett barn. Gråter.
Kommer på att vi kanske aldrig får ett barn.
Påminns om att vi kanske för evigt blir barnlösa amen.
När jag var på kliniken igår jublade min läkare över att mina äggstockar såg så fina ut, att dem återhämtat sig så snabbt, trots smärtan och blödningarna efter dem trettio nånting äggblåsorna som för bara ynka 20 dagar sedan massakerade hela mitt innandöme.
Jag rycktes med en lite stund i hennes glädjeutrop. Informationen kring dem superstarka 10 poängs (Enligt deras bedömningssystem) blastocysterna som väntade på oss tog jag med en nypa salt. Så sa dem förra gången också, och vad hjälpte det?
Snabbt efter besöket ringde jag min man och meddela dem glada nyheterna.
Äggstockarna jobbade på som dem skulle, nu ska vi testa med stickor och se om ägglossningen sker snart! Tillbaka på måndag för att kolla med ultraljud igen. Jaha du är i paris då på tjänsteresa? Nej men jag kan gå dit själv, det är ok.
När jag levererat över läkarens glädjebesked till min man, och han nu var fylld med den så lade jag på luren och grinade en skvätt.
Vi är ju fortfarande barnlösa och vad säger att det ska gå denna gång?
Vältrar mig i ångesten.
Försöker tänka, hur är man som barnlös.
Hur lever man då?
Är det då jag ska inreda ett av våra rum till yoga rum och åka på retreats varje vinter?
Eller ska jag bara göra slut på hela skiten här och nu för vad är det för mening med att leva om det är barnlös det är meningen att jag ska vara?
tisdag 18 oktober 2016
En vanlig tisdag
Kroppen känns inte helt som sig själv efter äggplocket för två veckor sedan.
Över 30 blåsor resulterade i nio ägg varav snubbens simmare bara räckte till att befrukta två. Resterande ägg är infrysta men icke befruktade.
Om våra två starka blastocyster inte resulterar i någon graviditet kommer man plocka fram simmare med en nål från testiklarna. Har inte läst på i ämnet, vet inte riktigt vad det innebär. Vi tar det då. Först ska vi hoppas att dessa två can make it!
Ägguttaget gjorde sjukt ont. Ondare än sist. Blödde kraftigt och läkaren ordinerade sträng vila och återbesök efter två veckor för att se om äggstockarna vilat upp sig.
På fredag ska jag dit och se hur dem mår, mina små äggstockar.
Som för övrigt känns rätt stora.
Vill fortfarande bara ha mjuka kläder som inte smiter åt runt magen.
Sitter inte gärna långa stunder (hej tre timmars föreläsningar, ni är jobbiga) och måste fortfarande kissa varje timme dagtid och minst två gånger under natten.
Men på fredag får vi veta hur dem mår.
Annars då.
Jag är mindre sentimental till våra blastocyster den här gången.
Förra gången namngav vi, kikade på fotot från skärmen som min man tog precis innan den lilla rackaren sögs in i den långa katetern och bäddades in i min livmoder.
Drömde och fantiserade.
Den här gången är jag helt likgiltig.
Hoppas inget.
Tror inget.
Drömmer inget.
Det är skit att det är så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)