En lördag i november

Mm..
Här händer inte mycket.

Solen skiner och det är så där härligt mycket snö utanför fönstret.
Jag drömmer på nätterna om vårt barn som vi håller om, bär i en sjal på bröstet och sammansluter vår familj till en enhet. Plockar ihop de bitar som är vi och gör till ett.
Starkt, lyckligt och varmt.

När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och det drar kallt om mina fötter när jag sätter ner dem på golvet på morgonen. Det är bara en dröm. En dröm som andra kan nå utan att blinka. Innan dem vet att det är en dröm, för vissa blir det aldrig ens en dröm utan bara en gullig unge som kanske leder till krångel, separation och problem.

En vecka utan föreläsningar i skolan resulterar i fem dagars dvala. Jag promenerar varje dag snabbt i snöstormen och låter det kalla våta lägga sig i mitt ansikte, låter fingrarna frysa sig stela.
Annars ligger jag mest i sängen, eller på yogamattan på golvet och andas.

Jag vill inte orka mer men ändå gör jag det.

Fredagen kom och även ett samtal från kliniken.
Ingen mens? Ok men kan du komma på måndag så får vi se hur det står till?

Ett litet hopp väcks till liv.
Peppande musik börjar plötsligt ljuda.

En slemhinna ska mätas, sen ska läkaren räkna dagar eller kanske skriva ut piller.
Kanske hinner du en insättning innan jul säger sköterskan. Hon som är lite förvirrad och glömmer bort hur många ägg vi har i frysen.

Hur kan en sån liten grej göra att man reser på sig, klär på sig. Träffar sina vänner och faktist är ganska glad där på Lalehs konsert på globen?

Börjar räkna, en insättning innan jul.
En förlossning i augusti.
En liten ny familj på våra bästa vänners bröllop i september nästa år, på gården i södra Portugal.

Det kan gå.

Inga ägg i den här hönan

Fortfarande stiltje i barnproduceringsfabriken, ingen ägglossning.
Dom här stunderna när man inte vet nästa steg i processen är värst.
Att inget mer troligtvis kommer att hända innan januari 2017 får mig att må illa.
Jag vill inte ha ytterligare ett långt uppehåll.
Jag vill att vi ska få gå vidare till nästa level.
Det är sjukt jobbigt att stå här och stampa.

Kliniken lät hälsa, har jag ingen mens innan den 15 november så blir det absolut ingen insättning det här året.
Klockan tickar högre än nånsin, DET BLIR INGA BARN.

Januari 2017 känns som en endaste evighet bort.

Försöker fylla min tid med hemtentor och forskningsstatistik.
Det går sådär.

 Samtidigt som jag desperat fortsätter testa med stickorna varje dag i hopp om att ett litet ägg ska släppa..

Tack för att ni hjälper mig med det.

Det där hårda skalet man har byggt upp, för att skydda sig. Det liksom gör ju att onda saker inte kommer in, men det blir ju lätt fullt av dom känslorna man också stänger in, som kommer inifrån. Är ni med?

För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.

Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.

Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.

Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.

Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.

Låter mig inte känna efter.

En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.

Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.

När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.

Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...

Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.

Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.

Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?

Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.

Tack för att ni hjälper mig med det.

En vanlig tisdag

Kroppen känns inte helt som sig själv efter äggplocket för två veckor sedan. 

Över 30 blåsor resulterade i nio ägg varav snubbens simmare bara räckte till att befrukta två. Resterande ägg är infrysta men icke befruktade. 

Om våra två starka blastocyster inte resulterar i någon graviditet kommer man plocka fram simmare med en nål från testiklarna. Har inte läst på i ämnet, vet inte riktigt vad det innebär. Vi tar det då. Först ska vi hoppas att dessa två can make it!

Ägguttaget gjorde sjukt ont. Ondare än sist. Blödde kraftigt och läkaren ordinerade sträng vila och återbesök efter två veckor för att se om äggstockarna vilat upp sig. 

På fredag ska jag dit och se hur dem mår, mina små äggstockar. 

Som för övrigt känns rätt stora. 

Vill fortfarande bara ha mjuka kläder som inte smiter åt runt magen. 

Sitter inte gärna långa stunder (hej tre timmars föreläsningar, ni är jobbiga) och måste fortfarande kissa varje timme dagtid och minst två gånger under natten. 

Men på fredag får vi veta hur dem mår. 

Annars då. 

Jag är mindre sentimental till våra blastocyster den här gången. 

Förra gången namngav vi, kikade på fotot från skärmen som min man tog precis innan den lilla rackaren sögs in i den långa katetern och bäddades in i min livmoder. 

Drömde och fantiserade.

Den här gången är jag helt likgiltig. 

Hoppas inget.

Tror inget.

Drömmer inget.

Det är skit att det är så.

Reflexologi

Min vän häxdoktorn är reflexolog.
Hon jobbar b.la med att hjälpa infertila att bli gravida.
Genom åren har jag förundrat sett på när hon hjälpt vänner och klienter att lyckats men aldrig tänkt att det skulle gå så långt att vi behöver hennes hjälp. Jag har ju bara skakat av mig den känslan och tänkt att nej, vi kommer klara det ändå.

Tji fick jag.

Under vinterhalvåret är hon på Bali och Yogar, men nu på sommaren har vi tur att hon finns tillgänglig för oss. Hon ska behandla både mig och min man med hopp om att vi ska bli fertila.

Så nu tar vi sommarlov med fokus på utrensning för att ge plats åt frön att gro.

Nu då?

Det lilla fröt kan verkligen inte ha existerat alls i mig. 

Min mens kom och gick precis som vanligt, förutom att den var ett par dagar uppskjuten (helt klart pga lutinus, blödningen kom som en klocka ungefär 24 timmar efter sista tabletten) 

I söndags, efter 1,5 dags blödning var den som bortblåst och existensen av det lilla Fröt försvann med vinden. 

Jag befinner mig fortfarande i limbo. 

Efter många år utomlands har vi det bra ekonomiskt och jag och min man bestämde redan i vintras att jag skulle vara ledig under sommaren, ha en lång semester och bara återhämta mig. 

För tiden i Kina slet på mig. 

Jag behöver återhämta mig. 

Andas. 

Innerst inne har jag hela tiden hoppats på att jag skulle bära ett barn i min kropp när den här sommaren, jag skulle då kunna njuta av ledigheten och klappa på min mage.

Vänta på livet.

Nu är allt bara grått även fast solen skiner. 

Varmaste dagen hittills i år och jag ligger under täcket och försöker hitta ut.

I juli får jag svar om jag kommer in på de program och kurser jag sökt till hösten på universitetet.

Nästa vecka borde jag ha ägglossning om min cykel följer sina gamla mönster.

Ska vi ligga då och hoppas även fast senaste provet visade endast hundra stycken svaga simmare?

Eller ska vi skita i alltihopa och bara ligga när vi känner för det?

Ms bror och hans flickvän blev gravida på första försöket efter att dem slutat med p-piller. 

Vi har aldrig lyckats under våra tolv år tillsammans. 

Jag väntar på flera svar men kan inte ta mig för något för ens jag vet.

Vet om det går. 

Försöker tänka på skolan, men det ända mina tankar kan formulera handlar om barn som borde finnas till men inte gör det. 

Jag planterar blommor i min trädgård och tar långa promenader. 

Önskar jag hade fler vänner i den stad vi bor i nu.

Klistrar på ögonfransförlägning på salong, hos hon som jag känner via en av min mans vänner. 

Vill skapa kontakt. Gillar inte ens lösfransar, har så långa redan som det är. Ber henne göra dom inte en millimeter längre än mina, förklarar att jag bara vill att dom ska se mörka ut, så att jag slipper måla mascara. Som jag förövrigt aldrig använder.. 

Betalar för ett par timmars socialiserande och nya fransar och inser att jag kanske valt fel. 

Borde jag vara hemma med bara mig själv, när bara mig själv kan tänka på ont?

Har via facebook fått kontakt med en av mina äldsta vänner, vi skojade om att vi lärde känna varandra i pappas pung när vi var små. Våra pappor är barndomskompisar. 

Idag är det över tio år sedan vi pratade. 

Hon bor numera i Boden, alldeles för många mil från mig och nånstans på vägen växte vi ifrån varandra.

Hon genomgår också IVF och är mer öppen med det än oss. 

Postade en bild på instagram från sjukhuset. 

Plockade ägg samma dag som oss. 

Ödet?

Två barndomsvänner som inte kan få barn. 

Varför pratar vi inte om sånt här?

Vi är så många, men det är så tyst. 

Kliniken har sommarstängt och sommaren blir en endaste lång väntan. 

Dag 7

Ännu en svettig natt. Värre den här gången.

Hemska mardrömmar men av annan karaktär. 

Känner mig lugn.

Det är nu sju dagar sedan Lilla Frö flyttade in.

ungefär 8-9 dagar sedan Lilla Frö blev till. 

Tänker att det går.

Vill att det ska gå.

Det går.

Mår svagt illa. Sådär subtilt som jag beskrev det igår. 

Gick över på eftermiddagen då, får se om det följer samma mönster idag.

Förutom en underlig huvudvärk och 38 i temp inget annat nytt.

Dag 6

Inatt var det svårt att sova.
Svetten rann om mig, som att jag sprungit ett maratonlopp.
Håller tummarna för att det är Lilla Frö som gror så klart.

De får stunderna jag sov drömde jag om sex.
Det var inte härligt sex med min man utan obehagligt med främmande människor.
Känns väldigt olustigt och inte trevligt alls när jag vaknade.

Jag mår fortfarande lite svagt illa även fast jag har varit vaken i snart tre timmar.
Om det är den obehagliga känslan från drömmen som dröjer sig kvar eller Lilla Frö, det vet jag inte..

Ni som har gjort IVF eller är inne i samma steg som mig, alltså veckan efter insättning, hur mådde ni den här tiden?

Aningar

Jag anar någon slags molande värk till och från i nedre delen av magen.
Väldigt subtilt.

Ibland sticker det till i magen på olika ställen.
Kan ju va precis vad som helst men hoppas ju att det är vårt Frö som gror.

Idag är det en vecka sedan ägguttaget och befruktningen av embryot som är i min mage.
Fröt har bott i mig i fem dagar.

Kom igen nu kompis!
Vi hejar på dig.

Kunde aldrig tro att tiden skulle gå så långsamt även fast jag är i sluttampen på psykologikursen jag läser och köksbordet är fullt av forskningsrapporter och kladdiga anteckningar och tiden till att avsluta det arbetet är alldeles för knapp.

Till helgen kommer våra vänner från Bergen. Då får jag annat att tänka på men fasar redan inför nästa vecka då allt i skolan är klart och jag har en helt oplanerad vecka fram till den stora Testdagen.

Funderar på att renovera något eller typ be att få klippa svärföräldrarnas gräsmatta..