En vanlig tisdag

Kroppen känns inte helt som sig själv efter äggplocket för två veckor sedan. 

Över 30 blåsor resulterade i nio ägg varav snubbens simmare bara räckte till att befrukta två. Resterande ägg är infrysta men icke befruktade. 

Om våra två starka blastocyster inte resulterar i någon graviditet kommer man plocka fram simmare med en nål från testiklarna. Har inte läst på i ämnet, vet inte riktigt vad det innebär. Vi tar det då. Först ska vi hoppas att dessa två can make it!

Ägguttaget gjorde sjukt ont. Ondare än sist. Blödde kraftigt och läkaren ordinerade sträng vila och återbesök efter två veckor för att se om äggstockarna vilat upp sig. 

På fredag ska jag dit och se hur dem mår, mina små äggstockar. 

Som för övrigt känns rätt stora. 

Vill fortfarande bara ha mjuka kläder som inte smiter åt runt magen. 

Sitter inte gärna långa stunder (hej tre timmars föreläsningar, ni är jobbiga) och måste fortfarande kissa varje timme dagtid och minst två gånger under natten. 

Men på fredag får vi veta hur dem mår. 

Annars då. 

Jag är mindre sentimental till våra blastocyster den här gången. 

Förra gången namngav vi, kikade på fotot från skärmen som min man tog precis innan den lilla rackaren sögs in i den långa katetern och bäddades in i min livmoder. 

Drömde och fantiserade.

Den här gången är jag helt likgiltig. 

Hoppas inget.

Tror inget.

Drömmer inget.

Det är skit att det är så.