En lördag i november

Mm..
Här händer inte mycket.

Solen skiner och det är så där härligt mycket snö utanför fönstret.
Jag drömmer på nätterna om vårt barn som vi håller om, bär i en sjal på bröstet och sammansluter vår familj till en enhet. Plockar ihop de bitar som är vi och gör till ett.
Starkt, lyckligt och varmt.

När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och det drar kallt om mina fötter när jag sätter ner dem på golvet på morgonen. Det är bara en dröm. En dröm som andra kan nå utan att blinka. Innan dem vet att det är en dröm, för vissa blir det aldrig ens en dröm utan bara en gullig unge som kanske leder till krångel, separation och problem.

En vecka utan föreläsningar i skolan resulterar i fem dagars dvala. Jag promenerar varje dag snabbt i snöstormen och låter det kalla våta lägga sig i mitt ansikte, låter fingrarna frysa sig stela.
Annars ligger jag mest i sängen, eller på yogamattan på golvet och andas.

Jag vill inte orka mer men ändå gör jag det.

Fredagen kom och även ett samtal från kliniken.
Ingen mens? Ok men kan du komma på måndag så får vi se hur det står till?

Ett litet hopp väcks till liv.
Peppande musik börjar plötsligt ljuda.

En slemhinna ska mätas, sen ska läkaren räkna dagar eller kanske skriva ut piller.
Kanske hinner du en insättning innan jul säger sköterskan. Hon som är lite förvirrad och glömmer bort hur många ägg vi har i frysen.

Hur kan en sån liten grej göra att man reser på sig, klär på sig. Träffar sina vänner och faktist är ganska glad där på Lalehs konsert på globen?

Börjar räkna, en insättning innan jul.
En förlossning i augusti.
En liten ny familj på våra bästa vänners bröllop i september nästa år, på gården i södra Portugal.

Det kan gå.

Inga ägg i den här hönan

Fortfarande stiltje i barnproduceringsfabriken, ingen ägglossning.
Dom här stunderna när man inte vet nästa steg i processen är värst.
Att inget mer troligtvis kommer att hända innan januari 2017 får mig att må illa.
Jag vill inte ha ytterligare ett långt uppehåll.
Jag vill att vi ska få gå vidare till nästa level.
Det är sjukt jobbigt att stå här och stampa.

Kliniken lät hälsa, har jag ingen mens innan den 15 november så blir det absolut ingen insättning det här året.
Klockan tickar högre än nånsin, DET BLIR INGA BARN.

Januari 2017 känns som en endaste evighet bort.

Försöker fylla min tid med hemtentor och forskningsstatistik.
Det går sådär.

 Samtidigt som jag desperat fortsätter testa med stickorna varje dag i hopp om att ett litet ägg ska släppa..

Jag har en övernaturlig förmåga

Juste, jag har glömt att berätta.
Jag vet alltid när mina vänner ska föda.

Idag känns det så sjukt ironiskt att just jag, som inte kan få några egna barn, har förmågan att veta när det är dags för personer jag känner att bege sig till förlossningen.
Som att bristen på min egen graviditet ger mig ultralånga känselspröt inför alla andras.

Det är inte så att jag kan förutse ett datum då det är dags, utan det går till så att jag vaknar med en känsla, en stark tydlig känsla som följer med mig från drömmen till vakenhet.
Och den känslan säger att nu är det dags.

På senare år, när flera av mina vänner fått reda på den här egenskapen, har dem bett mig höra av mig när jag får denna känsla.

Ja, så då skickar jag vanligtvis iväg ett subtilt sms.
Här kommer lite extra energi för idag
Eller här kommer ett lass kärlek
Eller lycka till idag
Eller glöm inte att andas

Mina vänner uppskattar det här väldigt mycket och med facit i hand har ju alla förlossningar startat samma kväll som den morgon jag skickat iväg mitt sms.

Så igår skickade jag ett meddelande med lite kärlek till min svägerska, och inatt har dem varit på förlossningen.

Avståndet mellan vår icke graviditet och deras lilla familj är nu total.

Jag somnande i min mans famn igår, efter att vi kört Yin Yoga tillsammans.
Jag läser vad ni skriver och det känns bra att veta att vi inte är ensamma i det här, även fast det är det mest ensamma tillståndet jag någonsin varit med om att befinna mig i.

Year 2016 - I name you the year all our friends made some babies, and we did not.

Precis klar hos kliniken.
Ingen ägglossning den här månaden konstaterat.

Bara att vänta in mensen.
Hoppas att den inte dröjer till cykel dag 57 som i somras.

Det känns som att livet går på repeat.
Det finns väl någon amerikans klassisk film när en man vaknar upp varje morgon i tron om att det är en ny dag, så förstår han snart att det är samma dag som återupprepar sig, om och om igen.

Så känns det för mig.
Fast det handlar om år.

Nu står vi här igen.
I slutet av året.
Och jag tänker att nästa år, då blir vi gravida.
Hur många gånger har jag inte tänkt så nu?

Tyvärr så tänker jag inte så idag.
Jag tänker istället, det blir inga barn. Nånsin.

Jag drar mig undan mina vänner, avbokar middagar, raderar mina sociala medier appar, vill inte se alla andras lyckliga (barnfyllda) liv. Vill inte träffa mina fina, underbara vänner och familj.
För dom förstår inte.

Jag vill bara vara ifred. Stänga in mig tills det här är över.
Tills livet är över?

Jag exploderar på min man så fort jag ser honom och jag somnar med ryggen mot honom på kvällarna med gråten i halsen.
Inte ens han förstår.
Han lever än på hoppet men jag har insett att universum vill inte att vi, just vi två som älskat och levt med varandra i snart 12 år, ska bli föräldrar. Det är så uppenbart att det inte är meningen.
Ett liv tillsammans betyder alltså ett liv tillsammans BARA vi.

Utan barn.

Hans snack om hoppet, att det är meningen att just vi ska bli föräldrar irriterar och provocerar mig.
Jag vill bara skita i alltihop.
Varför ser inte han att det är lönlöst?!

Tack för att ni hjälper mig med det.

Det där hårda skalet man har byggt upp, för att skydda sig. Det liksom gör ju att onda saker inte kommer in, men det blir ju lätt fullt av dom känslorna man också stänger in, som kommer inifrån. Är ni med?

För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.

Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.

Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.

Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.

Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.

Låter mig inte känna efter.

En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.

Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.

När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.

Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...

Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.

Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.

Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?

Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.

Tack för att ni hjälper mig med det.

Barnlös

Nu har min mans brors bebis gått en vecka över tiden.
Ni vet dem som meddelade sin 9 veckors graviditet för oss samma dag som vårt möte hos kliniken när vi fick domen - Ni kan inte bli gravida på naturlig väg.

Hans bror och sambo kvittrade glatt, ja alltså vi trodde aldrig att det skulle gå på första försöket.
Så fnissade dem sådär härligt som bara blivande föräldrar kan.

Själva var vi på försök tvåhundramiljoner och ett kvitto i handen på att det inte var någon idé att fortsätta själva med era 0,0000000000000000000000001 % chans. (ja ni fattar kanske att jag la in ett par nollor för mycket, men vem håller egentligen räkningen när man är nere på noll?)

Min mans familjs hela fokus ligger på den lilla bebisen som inte är här än.
Alla pratar om hen. Gullar och längtar. Alla barnkläder och saker från min man och hans brors uppväxt är nu hos dem i deras gulliga lilla radhus.
Ommålade och omsydda, omgjorda.
Förstörda.

Själva sitter vi här, i vår lilla tvåa.
Livrädda för att skaffa något större, även fast vi verkligen vill och kan.
Livrädda för att ha tomma rum utan små barnfötter som tassar omkring.

Försöker att inte låta bitterheten ta över.
Unnar min mans bror och lilla familj alla fina saker dem får ärva.
Försöker tänka att det är bra att dom kommer till användning.
Försöker inte tänka på det lilla (stora) styng av avundsjuka jag känner inför att vårt barn inte kommer få ta del av det. Kommer på att vi inte ens har ett barn. Gråter.
Kommer på att vi kanske aldrig får ett barn.

Påminns om att vi kanske för evigt blir barnlösa amen.

När jag var på kliniken igår jublade min läkare över att mina äggstockar såg så fina ut, att dem återhämtat sig så snabbt, trots smärtan och blödningarna efter dem trettio nånting äggblåsorna som för bara ynka 20 dagar sedan massakerade hela mitt innandöme.

Jag rycktes med en lite stund i hennes glädjeutrop. Informationen kring dem superstarka 10 poängs (Enligt deras bedömningssystem) blastocysterna som väntade på oss tog jag med en nypa salt. Så sa dem förra gången också, och vad hjälpte det?

Snabbt efter besöket ringde jag min man och meddela dem glada nyheterna.
Äggstockarna jobbade på som dem skulle, nu ska vi testa med stickor och se om ägglossningen sker snart! Tillbaka på måndag för att kolla med ultraljud igen. Jaha du är i paris då på tjänsteresa? Nej men jag kan gå dit själv, det är ok.

När jag levererat över läkarens glädjebesked till min man, och han nu var fylld med den så lade jag på luren och grinade en skvätt.

Vi är ju fortfarande barnlösa och vad säger att det ska gå denna gång?
Vältrar mig i ångesten.

Försöker tänka, hur är man som barnlös.
Hur lever man då?

Är det då jag ska inreda ett av våra rum till yoga rum och åka på retreats varje vinter?

Eller ska jag bara göra slut på hela skiten här och nu för vad är det för mening med att leva om det är barnlös det är meningen att jag ska vara?

En vanlig tisdag

Kroppen känns inte helt som sig själv efter äggplocket för två veckor sedan. 

Över 30 blåsor resulterade i nio ägg varav snubbens simmare bara räckte till att befrukta två. Resterande ägg är infrysta men icke befruktade. 

Om våra två starka blastocyster inte resulterar i någon graviditet kommer man plocka fram simmare med en nål från testiklarna. Har inte läst på i ämnet, vet inte riktigt vad det innebär. Vi tar det då. Först ska vi hoppas att dessa två can make it!

Ägguttaget gjorde sjukt ont. Ondare än sist. Blödde kraftigt och läkaren ordinerade sträng vila och återbesök efter två veckor för att se om äggstockarna vilat upp sig. 

På fredag ska jag dit och se hur dem mår, mina små äggstockar. 

Som för övrigt känns rätt stora. 

Vill fortfarande bara ha mjuka kläder som inte smiter åt runt magen. 

Sitter inte gärna långa stunder (hej tre timmars föreläsningar, ni är jobbiga) och måste fortfarande kissa varje timme dagtid och minst två gånger under natten. 

Men på fredag får vi veta hur dem mår. 

Annars då. 

Jag är mindre sentimental till våra blastocyster den här gången. 

Förra gången namngav vi, kikade på fotot från skärmen som min man tog precis innan den lilla rackaren sögs in i den långa katetern och bäddades in i min livmoder. 

Drömde och fantiserade.

Den här gången är jag helt likgiltig. 

Hoppas inget.

Tror inget.

Drömmer inget.

Det är skit att det är så.

Reflexologi

Min vän häxdoktorn är reflexolog.
Hon jobbar b.la med att hjälpa infertila att bli gravida.
Genom åren har jag förundrat sett på när hon hjälpt vänner och klienter att lyckats men aldrig tänkt att det skulle gå så långt att vi behöver hennes hjälp. Jag har ju bara skakat av mig den känslan och tänkt att nej, vi kommer klara det ändå.

Tji fick jag.

Under vinterhalvåret är hon på Bali och Yogar, men nu på sommaren har vi tur att hon finns tillgänglig för oss. Hon ska behandla både mig och min man med hopp om att vi ska bli fertila.

Så nu tar vi sommarlov med fokus på utrensning för att ge plats åt frön att gro.

Nu då?

Det lilla fröt kan verkligen inte ha existerat alls i mig. 

Min mens kom och gick precis som vanligt, förutom att den var ett par dagar uppskjuten (helt klart pga lutinus, blödningen kom som en klocka ungefär 24 timmar efter sista tabletten) 

I söndags, efter 1,5 dags blödning var den som bortblåst och existensen av det lilla Fröt försvann med vinden. 

Jag befinner mig fortfarande i limbo. 

Efter många år utomlands har vi det bra ekonomiskt och jag och min man bestämde redan i vintras att jag skulle vara ledig under sommaren, ha en lång semester och bara återhämta mig. 

För tiden i Kina slet på mig. 

Jag behöver återhämta mig. 

Andas. 

Innerst inne har jag hela tiden hoppats på att jag skulle bära ett barn i min kropp när den här sommaren, jag skulle då kunna njuta av ledigheten och klappa på min mage.

Vänta på livet.

Nu är allt bara grått även fast solen skiner. 

Varmaste dagen hittills i år och jag ligger under täcket och försöker hitta ut.

I juli får jag svar om jag kommer in på de program och kurser jag sökt till hösten på universitetet.

Nästa vecka borde jag ha ägglossning om min cykel följer sina gamla mönster.

Ska vi ligga då och hoppas även fast senaste provet visade endast hundra stycken svaga simmare?

Eller ska vi skita i alltihopa och bara ligga när vi känner för det?

Ms bror och hans flickvän blev gravida på första försöket efter att dem slutat med p-piller. 

Vi har aldrig lyckats under våra tolv år tillsammans. 

Jag väntar på flera svar men kan inte ta mig för något för ens jag vet.

Vet om det går. 

Försöker tänka på skolan, men det ända mina tankar kan formulera handlar om barn som borde finnas till men inte gör det. 

Jag planterar blommor i min trädgård och tar långa promenader. 

Önskar jag hade fler vänner i den stad vi bor i nu.

Klistrar på ögonfransförlägning på salong, hos hon som jag känner via en av min mans vänner. 

Vill skapa kontakt. Gillar inte ens lösfransar, har så långa redan som det är. Ber henne göra dom inte en millimeter längre än mina, förklarar att jag bara vill att dom ska se mörka ut, så att jag slipper måla mascara. Som jag förövrigt aldrig använder.. 

Betalar för ett par timmars socialiserande och nya fransar och inser att jag kanske valt fel. 

Borde jag vara hemma med bara mig själv, när bara mig själv kan tänka på ont?

Har via facebook fått kontakt med en av mina äldsta vänner, vi skojade om att vi lärde känna varandra i pappas pung när vi var små. Våra pappor är barndomskompisar. 

Idag är det över tio år sedan vi pratade. 

Hon bor numera i Boden, alldeles för många mil från mig och nånstans på vägen växte vi ifrån varandra.

Hon genomgår också IVF och är mer öppen med det än oss. 

Postade en bild på instagram från sjukhuset. 

Plockade ägg samma dag som oss. 

Ödet?

Två barndomsvänner som inte kan få barn. 

Varför pratar vi inte om sånt här?

Vi är så många, men det är så tyst. 

Kliniken har sommarstängt och sommaren blir en endaste lång väntan. 

Dag 12

Idag ska min mens komma.
Vanligtvis går det till som följer.

Jag vaknar tidigt av en skarp smärta i nedre delen av magen, som att varje muskel drar ihop sig och krampaktigt kämpar för att pressa ut det som komma skall.
Jag stapplar sedan kallsvettig till toaletten med armen om magen förblindad av smärtan och ut kommer det.
Mens i en salig blandning.
Slemmigt.

Som att kroppen kämpade för att pressa ut slemhinnan som inte kom till användning denna månad heller.

Efter det kan jag lätt skutta ut i livet igen utan smärta med bara lite lätta blödningar i 1,5 -2 dagar ungefär.

Än så länge har inte det här hänt.

Jag har inga andra symptom heller.
Ett svagt illamående på förmiddagen som kan vara biverkningar av lutinus.

Nån typ utav molande känningar i underlivet. Inte i magen, utan i underlivet.
Lägger inte någon vidare vikt vid detta utan försöker leva som vanligt.
Hoppas fortfarande.
Försöker fortfarande tänka att det ska gå.

Ser framför mig att vi får ett positivt resultat i helgen när vi ska testa.
En solskenshistoria när vår första IVF fungerade som ett tåg och vi nio månader senare får hålla vårt lilla liv i famnen.

Bakom den visionen försöker en annan historia göra sig till känna.
Den försöker armbåga sig fram och visa sin berättelse men jag blundar med ena ögat så jag ser det inte så tydligt.
Den historien är inte lika rolig, varm och härlig som den jag föredrar.
Den historien som jag inte vill tänka på är grå, kall och mörk.
Den går till något sånt här.
Sista Lutinus tabletten intas på torsdag och på lördag morgon kommer den där hemska smärtan jag beskriver i början av detta inlägg, fast tusen gånger värre, för den här gången har den ett embryo med sig.

Ett Litet Frö som inte fäste.

Och vi behöver inte ens ta ett test för svaret är redan skrivet där.
I porslinet på toaletten.
Ni. Kan. Inte. Få. Barn.

Men nu är det inte den historien jag tänker på varje dag, timme och minut.
Jag drömmer om den andra sagan men det känns skönt att berätta om det här på något konstigt sätt.
Som att den här cybervärlden på något sätt förstår, håller med och känner igen.

Nu fortsätter vi drömma om den fina sagan, iallafall tills vi vet något annat.
Vi hoppas det Lilla Fröt kämpar på.


Ps. Tänker på er fina som hejar på oss <3

Dag 7

Ännu en svettig natt. Värre den här gången.

Hemska mardrömmar men av annan karaktär. 

Känner mig lugn.

Det är nu sju dagar sedan Lilla Frö flyttade in.

ungefär 8-9 dagar sedan Lilla Frö blev till. 

Tänker att det går.

Vill att det ska gå.

Det går.

Mår svagt illa. Sådär subtilt som jag beskrev det igår. 

Gick över på eftermiddagen då, får se om det följer samma mönster idag.

Förutom en underlig huvudvärk och 38 i temp inget annat nytt.

Dag 6

Inatt var det svårt att sova.
Svetten rann om mig, som att jag sprungit ett maratonlopp.
Håller tummarna för att det är Lilla Frö som gror så klart.

De får stunderna jag sov drömde jag om sex.
Det var inte härligt sex med min man utan obehagligt med främmande människor.
Känns väldigt olustigt och inte trevligt alls när jag vaknade.

Jag mår fortfarande lite svagt illa även fast jag har varit vaken i snart tre timmar.
Om det är den obehagliga känslan från drömmen som dröjer sig kvar eller Lilla Frö, det vet jag inte..

Ni som har gjort IVF eller är inne i samma steg som mig, alltså veckan efter insättning, hur mådde ni den här tiden?

Aningar

Jag anar någon slags molande värk till och från i nedre delen av magen.
Väldigt subtilt.

Ibland sticker det till i magen på olika ställen.
Kan ju va precis vad som helst men hoppas ju att det är vårt Frö som gror.

Idag är det en vecka sedan ägguttaget och befruktningen av embryot som är i min mage.
Fröt har bott i mig i fem dagar.

Kom igen nu kompis!
Vi hejar på dig.

Kunde aldrig tro att tiden skulle gå så långsamt även fast jag är i sluttampen på psykologikursen jag läser och köksbordet är fullt av forskningsrapporter och kladdiga anteckningar och tiden till att avsluta det arbetet är alldeles för knapp.

Till helgen kommer våra vänner från Bergen. Då får jag annat att tänka på men fasar redan inför nästa vecka då allt i skolan är klart och jag har en helt oplanerad vecka fram till den stora Testdagen.

Funderar på att renovera något eller typ be att få klippa svärföräldrarnas gräsmatta..

Kylboxen

En liten kompis överlevde och bor nu i Frysen.
Ett fruset frö.

Drömmer om att det som bor i mig nu ska bli stor och stark och att den lilla i frysen blir ett syskon.
Drömmer.
Visualiserar.

Och så tystnad

Jag känner ingenting.
Eller jo, jag är väldigt trött.

Väntar och hoppas att Lilla Frö ska ge mig ett livstecken, men än så länge inget.
Efter insättning på torsdagen så är jag nu på ruvardag 4 på äkta IVF språk.

Ruvardag ?

Vilken ruvardag är jag på idag?

Somnade på soffan igårkväll.
Som en stock.

Men vaknar oroligt under natten varannan timme och tror att Lilla Frö gett upp.
Drömmer om barn, graviditet embryon. En stressad känsla hänger över drömmen.

Hej lilla Frö

Det här är vårt Frö. 

Läkaren var så impad för det lilla embryot delade sig framför våra ögon. 

Vi som aldrig sett ett två dagars embryo tänkte att det hörde väl till vanligheterna att den lilla barbapappan skulle skjuta ut en femte liten blobb från höften sådär. 

Det var en mäktig känsla att se sitt lilla Frö jobba mitt framför ögonen på oss, från fyra celler till fem, sekunderna innan hen skulle få flytta in i mig. Hen rörde sig ganska snabbt, fast som i slowmotion, svårt att förklara. Men helt otroligt att se. 

Läkaren förklarade att vårt embryo var starkt och besvarade min oro över hur jag skulle få hen att överleva med att det fanns inget jag kunde göra i denna del av processen. Det som avgör om vårt Frö växer vidare är bara hen själv. Mänskligheten har höga krav på dem som ska överleva en graviditet att om embryot själv anser att hens ''genetiska recept'' inte är starkt nog så slutar det helt enkelt att dela sig och det blir ingen graviditet. 

Så nu ska vi alltså bara vänta.

Preparations

Hur ska man liksom bete sig för att det här lilla embryot som ska placeras i mig idag ska överleva?
Jag kan ju liksom förstå att det lilla fröt inte kommer ramla ut om jag inte kniper ihop.
Men ändå är man orolig.

Jag tänker egentligen mer på kostvanor och hälsa.
Jag har inte ens kollat upp vad man ska eller inte ska äta när man är gravid.
Jag har liksom aldrig vågat hoppats att vi ska komma såhär långt, att något kanske kanske ska börja växa i mig.

Embryo

Kliniken ringde precis.

Tillslut fann dom sex ägg. 

Tre befruktades och är nu fina embryon redo att gro vidare i min livmoder. 

Ole, dole, doff. 

Vem av er ska in i mig?

Nu är det upp till embryologen och statistiken att avgöra vem av de små embryona som är mest lämpad att stoppas in i mig imorgon. 

Men det sjuka här. 

Det är liksom tre små embryon som väntar på oss!

Min snubbe jublade. 

Jag grät en skvätt.

De här ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan skulle göra den mest stabila människa galen. 

Jag försöker andas. 

Vara i nuet.

Tänka positivt.

Hoppas.

Att du hänger med här gör mig stark. 

Att det är fler än bara jag som i just detta nu går igenom det här sjuka.

Svåra.

Tuffa.

Varför pratar vi inte med varandra?

Varför stöttar vi inte varandra öppet?

Varför ska vi ska gömma oss här bakom anonyma alias utan personlighet.

Vi borde få synas.

Vi borde ta plats.

Jag inbillar mig att man kan känna när man är gravid. Att jag har en kontakt med min kropp så den talar om för mig när vårt Frö växer. Är det så? 

Vår testdag är den 28 maj. 

Om 17 dagar. 

Där i krokarna ska min nära väns flicka födas. 

Ni vet hon som också gått igenom IVF.

Jag tänker att det är ett tecken. 

Ett bra tecken. 

Nu håller vi tummarna för att det här lilla fröt ska växa i mig med start imorgon, ok?

Prestera

Det är svårt att säga om gårdagens utfall var positivt eller inte.
Jag har ingen erfarenhet.

Jag och snubben tog oss till kliniken vid halv nio tiden och blev visade till ett rum där jag fick byta om och ta lugnande tablett i kombination med alvedon.

Ingreppet skulle gå snabbt, bara tio minuter och det skulle inte göra ont, vad jag än hade läst i olika chattforum. Som att läkaren förstår och vet att alla vi som går igenom det här jämför och berättar för varandra om hur minsta lilla grej kändes.

Jag har en nära vän som för ett år sedan gick igenom samma resa och har beräknad förlossning den 23 maj. En liten provrörsflicka.
Vi har pratat om allt.

Alla dessa chattforum glider förbi i periferin när jag scannar nätet på information, jag fäster ingen vikt vid dem. Tänker att varje resa är unik och jag kan inte känna det du känner.
Men ändå kan jag inte låta bli att skumma.

Den lugnande tabletten tog mig bort från verkligheten och det jag minns från ingreppet är ett krampaktigt tag om min mans hand, eller var det kanske bara ett finger och en uppmaning om att jag ska andas. En fråga om jag är överkänslig mot dikloflenak, mina tårar rullade längst med kinderna och jag var snurrig. Vet inte om frågan var till mig eller M.
Jag kunde inte svara.

Min snubbe berättade att jag hade gett feedback till läkaren och sköterskan. Att det minsann borde vara lite konst i taket så man hade något att vila ögonen på under tiden.

Ja det låter minsann som mig. Alltid en uppmaning, kommentar eller feedback. Går alltid att förbättra något.

Vi gick därifrån ett par timmar senare, jag fick vila och äta lite först.
Embryologen hade hittat tre bra ägg och två som skulle få växa till sig lite till dagen därpå.
Ms leverans var ok, men kunde varit bättre, kan han lämna ett prov till, nu tack?

Vi kände oss lite vissna när vi tog bilen hem.
tre ynka ägg och några få trötta spermier.

Jag sov bort resten av dagen.
M undrar var hans lack of sperm kommer ifrån.
Genetiskt sa läkaren, men han kan inte acceptera.
Lägger skulden på sig själv, vad har jag gjort för fel?

Idag ska jag vara uppmärksam på illamående, viktuppgång. Eventuell överstimulering.
Än så länge inget.
Har gått ner ett kg sedan igår samma tid.
Tänker att det är bra, rätt riktning.
Ser fortfarande gravid ut dock.
Klappar mig på den spända magen och önskar, hoppas och vill.

Jag har inte ont och nu väntar vi på samtalet från kliniken då vi får veta hur våra ägg mår.
Om dom blev befruktade och är redo att sättas in.

Troligtvis, om vi får några överlevande ägg, så ska dem sättas in redan på torsdag.
Läser på klinikens hemsida om varför vissa odlas i fem dagar och andra bara i två.
Tänker att dom vet bäst.

Tänk om inget klarar sig?

Läser artiklar om hur jag ska göra för att få det lilla embryot att överleva och forskningsrapporter talar om för mig att det spelar ingen roll. Embryot avgör.

Leva eller inte leva.
Jag fortsätter att visualisera.
Manifestera.

Ödet ligger i alla andras händer, men tanken är min.