Barnlös

Nu har min mans brors bebis gått en vecka över tiden.
Ni vet dem som meddelade sin 9 veckors graviditet för oss samma dag som vårt möte hos kliniken när vi fick domen - Ni kan inte bli gravida på naturlig väg.

Hans bror och sambo kvittrade glatt, ja alltså vi trodde aldrig att det skulle gå på första försöket.
Så fnissade dem sådär härligt som bara blivande föräldrar kan.

Själva var vi på försök tvåhundramiljoner och ett kvitto i handen på att det inte var någon idé att fortsätta själva med era 0,0000000000000000000000001 % chans. (ja ni fattar kanske att jag la in ett par nollor för mycket, men vem håller egentligen räkningen när man är nere på noll?)

Min mans familjs hela fokus ligger på den lilla bebisen som inte är här än.
Alla pratar om hen. Gullar och längtar. Alla barnkläder och saker från min man och hans brors uppväxt är nu hos dem i deras gulliga lilla radhus.
Ommålade och omsydda, omgjorda.
Förstörda.

Själva sitter vi här, i vår lilla tvåa.
Livrädda för att skaffa något större, även fast vi verkligen vill och kan.
Livrädda för att ha tomma rum utan små barnfötter som tassar omkring.

Försöker att inte låta bitterheten ta över.
Unnar min mans bror och lilla familj alla fina saker dem får ärva.
Försöker tänka att det är bra att dom kommer till användning.
Försöker inte tänka på det lilla (stora) styng av avundsjuka jag känner inför att vårt barn inte kommer få ta del av det. Kommer på att vi inte ens har ett barn. Gråter.
Kommer på att vi kanske aldrig får ett barn.

Påminns om att vi kanske för evigt blir barnlösa amen.

När jag var på kliniken igår jublade min läkare över att mina äggstockar såg så fina ut, att dem återhämtat sig så snabbt, trots smärtan och blödningarna efter dem trettio nånting äggblåsorna som för bara ynka 20 dagar sedan massakerade hela mitt innandöme.

Jag rycktes med en lite stund i hennes glädjeutrop. Informationen kring dem superstarka 10 poängs (Enligt deras bedömningssystem) blastocysterna som väntade på oss tog jag med en nypa salt. Så sa dem förra gången också, och vad hjälpte det?

Snabbt efter besöket ringde jag min man och meddela dem glada nyheterna.
Äggstockarna jobbade på som dem skulle, nu ska vi testa med stickor och se om ägglossningen sker snart! Tillbaka på måndag för att kolla med ultraljud igen. Jaha du är i paris då på tjänsteresa? Nej men jag kan gå dit själv, det är ok.

När jag levererat över läkarens glädjebesked till min man, och han nu var fylld med den så lade jag på luren och grinade en skvätt.

Vi är ju fortfarande barnlösa och vad säger att det ska gå denna gång?
Vältrar mig i ångesten.

Försöker tänka, hur är man som barnlös.
Hur lever man då?

Är det då jag ska inreda ett av våra rum till yoga rum och åka på retreats varje vinter?

Eller ska jag bara göra slut på hela skiten här och nu för vad är det för mening med att leva om det är barnlös det är meningen att jag ska vara?

En vanlig tisdag

Kroppen känns inte helt som sig själv efter äggplocket för två veckor sedan. 

Över 30 blåsor resulterade i nio ägg varav snubbens simmare bara räckte till att befrukta två. Resterande ägg är infrysta men icke befruktade. 

Om våra två starka blastocyster inte resulterar i någon graviditet kommer man plocka fram simmare med en nål från testiklarna. Har inte läst på i ämnet, vet inte riktigt vad det innebär. Vi tar det då. Först ska vi hoppas att dessa två can make it!

Ägguttaget gjorde sjukt ont. Ondare än sist. Blödde kraftigt och läkaren ordinerade sträng vila och återbesök efter två veckor för att se om äggstockarna vilat upp sig. 

På fredag ska jag dit och se hur dem mår, mina små äggstockar. 

Som för övrigt känns rätt stora. 

Vill fortfarande bara ha mjuka kläder som inte smiter åt runt magen. 

Sitter inte gärna långa stunder (hej tre timmars föreläsningar, ni är jobbiga) och måste fortfarande kissa varje timme dagtid och minst två gånger under natten. 

Men på fredag får vi veta hur dem mår. 

Annars då. 

Jag är mindre sentimental till våra blastocyster den här gången. 

Förra gången namngav vi, kikade på fotot från skärmen som min man tog precis innan den lilla rackaren sögs in i den långa katetern och bäddades in i min livmoder. 

Drömde och fantiserade.

Den här gången är jag helt likgiltig. 

Hoppas inget.

Tror inget.

Drömmer inget.

Det är skit att det är så.