En lördag i november

Mm..
Här händer inte mycket.

Solen skiner och det är så där härligt mycket snö utanför fönstret.
Jag drömmer på nätterna om vårt barn som vi håller om, bär i en sjal på bröstet och sammansluter vår familj till en enhet. Plockar ihop de bitar som är vi och gör till ett.
Starkt, lyckligt och varmt.

När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och det drar kallt om mina fötter när jag sätter ner dem på golvet på morgonen. Det är bara en dröm. En dröm som andra kan nå utan att blinka. Innan dem vet att det är en dröm, för vissa blir det aldrig ens en dröm utan bara en gullig unge som kanske leder till krångel, separation och problem.

En vecka utan föreläsningar i skolan resulterar i fem dagars dvala. Jag promenerar varje dag snabbt i snöstormen och låter det kalla våta lägga sig i mitt ansikte, låter fingrarna frysa sig stela.
Annars ligger jag mest i sängen, eller på yogamattan på golvet och andas.

Jag vill inte orka mer men ändå gör jag det.

Fredagen kom och även ett samtal från kliniken.
Ingen mens? Ok men kan du komma på måndag så får vi se hur det står till?

Ett litet hopp väcks till liv.
Peppande musik börjar plötsligt ljuda.

En slemhinna ska mätas, sen ska läkaren räkna dagar eller kanske skriva ut piller.
Kanske hinner du en insättning innan jul säger sköterskan. Hon som är lite förvirrad och glömmer bort hur många ägg vi har i frysen.

Hur kan en sån liten grej göra att man reser på sig, klär på sig. Träffar sina vänner och faktist är ganska glad där på Lalehs konsert på globen?

Börjar räkna, en insättning innan jul.
En förlossning i augusti.
En liten ny familj på våra bästa vänners bröllop i september nästa år, på gården i södra Portugal.

Det kan gå.

Year 2016 - I name you the year all our friends made some babies, and we did not.

Precis klar hos kliniken.
Ingen ägglossning den här månaden konstaterat.

Bara att vänta in mensen.
Hoppas att den inte dröjer till cykel dag 57 som i somras.

Det känns som att livet går på repeat.
Det finns väl någon amerikans klassisk film när en man vaknar upp varje morgon i tron om att det är en ny dag, så förstår han snart att det är samma dag som återupprepar sig, om och om igen.

Så känns det för mig.
Fast det handlar om år.

Nu står vi här igen.
I slutet av året.
Och jag tänker att nästa år, då blir vi gravida.
Hur många gånger har jag inte tänkt så nu?

Tyvärr så tänker jag inte så idag.
Jag tänker istället, det blir inga barn. Nånsin.

Jag drar mig undan mina vänner, avbokar middagar, raderar mina sociala medier appar, vill inte se alla andras lyckliga (barnfyllda) liv. Vill inte träffa mina fina, underbara vänner och familj.
För dom förstår inte.

Jag vill bara vara ifred. Stänga in mig tills det här är över.
Tills livet är över?

Jag exploderar på min man så fort jag ser honom och jag somnar med ryggen mot honom på kvällarna med gråten i halsen.
Inte ens han förstår.
Han lever än på hoppet men jag har insett att universum vill inte att vi, just vi två som älskat och levt med varandra i snart 12 år, ska bli föräldrar. Det är så uppenbart att det inte är meningen.
Ett liv tillsammans betyder alltså ett liv tillsammans BARA vi.

Utan barn.

Hans snack om hoppet, att det är meningen att just vi ska bli föräldrar irriterar och provocerar mig.
Jag vill bara skita i alltihop.
Varför ser inte han att det är lönlöst?!

Tack för att ni hjälper mig med det.

Det där hårda skalet man har byggt upp, för att skydda sig. Det liksom gör ju att onda saker inte kommer in, men det blir ju lätt fullt av dom känslorna man också stänger in, som kommer inifrån. Är ni med?

För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.

Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.

Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.

Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.

Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.

Låter mig inte känna efter.

En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.

Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.

När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.

Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...

Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.

Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.

Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?

Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.

Tack för att ni hjälper mig med det.

Barnlös

Nu har min mans brors bebis gått en vecka över tiden.
Ni vet dem som meddelade sin 9 veckors graviditet för oss samma dag som vårt möte hos kliniken när vi fick domen - Ni kan inte bli gravida på naturlig väg.

Hans bror och sambo kvittrade glatt, ja alltså vi trodde aldrig att det skulle gå på första försöket.
Så fnissade dem sådär härligt som bara blivande föräldrar kan.

Själva var vi på försök tvåhundramiljoner och ett kvitto i handen på att det inte var någon idé att fortsätta själva med era 0,0000000000000000000000001 % chans. (ja ni fattar kanske att jag la in ett par nollor för mycket, men vem håller egentligen räkningen när man är nere på noll?)

Min mans familjs hela fokus ligger på den lilla bebisen som inte är här än.
Alla pratar om hen. Gullar och längtar. Alla barnkläder och saker från min man och hans brors uppväxt är nu hos dem i deras gulliga lilla radhus.
Ommålade och omsydda, omgjorda.
Förstörda.

Själva sitter vi här, i vår lilla tvåa.
Livrädda för att skaffa något större, även fast vi verkligen vill och kan.
Livrädda för att ha tomma rum utan små barnfötter som tassar omkring.

Försöker att inte låta bitterheten ta över.
Unnar min mans bror och lilla familj alla fina saker dem får ärva.
Försöker tänka att det är bra att dom kommer till användning.
Försöker inte tänka på det lilla (stora) styng av avundsjuka jag känner inför att vårt barn inte kommer få ta del av det. Kommer på att vi inte ens har ett barn. Gråter.
Kommer på att vi kanske aldrig får ett barn.

Påminns om att vi kanske för evigt blir barnlösa amen.

När jag var på kliniken igår jublade min läkare över att mina äggstockar såg så fina ut, att dem återhämtat sig så snabbt, trots smärtan och blödningarna efter dem trettio nånting äggblåsorna som för bara ynka 20 dagar sedan massakerade hela mitt innandöme.

Jag rycktes med en lite stund i hennes glädjeutrop. Informationen kring dem superstarka 10 poängs (Enligt deras bedömningssystem) blastocysterna som väntade på oss tog jag med en nypa salt. Så sa dem förra gången också, och vad hjälpte det?

Snabbt efter besöket ringde jag min man och meddela dem glada nyheterna.
Äggstockarna jobbade på som dem skulle, nu ska vi testa med stickor och se om ägglossningen sker snart! Tillbaka på måndag för att kolla med ultraljud igen. Jaha du är i paris då på tjänsteresa? Nej men jag kan gå dit själv, det är ok.

När jag levererat över läkarens glädjebesked till min man, och han nu var fylld med den så lade jag på luren och grinade en skvätt.

Vi är ju fortfarande barnlösa och vad säger att det ska gå denna gång?
Vältrar mig i ångesten.

Försöker tänka, hur är man som barnlös.
Hur lever man då?

Är det då jag ska inreda ett av våra rum till yoga rum och åka på retreats varje vinter?

Eller ska jag bara göra slut på hela skiten här och nu för vad är det för mening med att leva om det är barnlös det är meningen att jag ska vara?

Dag 7

Ännu en svettig natt. Värre den här gången.

Hemska mardrömmar men av annan karaktär. 

Känner mig lugn.

Det är nu sju dagar sedan Lilla Frö flyttade in.

ungefär 8-9 dagar sedan Lilla Frö blev till. 

Tänker att det går.

Vill att det ska gå.

Det går.

Mår svagt illa. Sådär subtilt som jag beskrev det igår. 

Gick över på eftermiddagen då, får se om det följer samma mönster idag.

Förutom en underlig huvudvärk och 38 i temp inget annat nytt.