En lördag i november

Mm..
Här händer inte mycket.

Solen skiner och det är så där härligt mycket snö utanför fönstret.
Jag drömmer på nätterna om vårt barn som vi håller om, bär i en sjal på bröstet och sammansluter vår familj till en enhet. Plockar ihop de bitar som är vi och gör till ett.
Starkt, lyckligt och varmt.

När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och det drar kallt om mina fötter när jag sätter ner dem på golvet på morgonen. Det är bara en dröm. En dröm som andra kan nå utan att blinka. Innan dem vet att det är en dröm, för vissa blir det aldrig ens en dröm utan bara en gullig unge som kanske leder till krångel, separation och problem.

En vecka utan föreläsningar i skolan resulterar i fem dagars dvala. Jag promenerar varje dag snabbt i snöstormen och låter det kalla våta lägga sig i mitt ansikte, låter fingrarna frysa sig stela.
Annars ligger jag mest i sängen, eller på yogamattan på golvet och andas.

Jag vill inte orka mer men ändå gör jag det.

Fredagen kom och även ett samtal från kliniken.
Ingen mens? Ok men kan du komma på måndag så får vi se hur det står till?

Ett litet hopp väcks till liv.
Peppande musik börjar plötsligt ljuda.

En slemhinna ska mätas, sen ska läkaren räkna dagar eller kanske skriva ut piller.
Kanske hinner du en insättning innan jul säger sköterskan. Hon som är lite förvirrad och glömmer bort hur många ägg vi har i frysen.

Hur kan en sån liten grej göra att man reser på sig, klär på sig. Träffar sina vänner och faktist är ganska glad där på Lalehs konsert på globen?

Börjar räkna, en insättning innan jul.
En förlossning i augusti.
En liten ny familj på våra bästa vänners bröllop i september nästa år, på gården i södra Portugal.

Det kan gå.