Reflexologi

Min vän häxdoktorn är reflexolog.
Hon jobbar b.la med att hjälpa infertila att bli gravida.
Genom åren har jag förundrat sett på när hon hjälpt vänner och klienter att lyckats men aldrig tänkt att det skulle gå så långt att vi behöver hennes hjälp. Jag har ju bara skakat av mig den känslan och tänkt att nej, vi kommer klara det ändå.

Tji fick jag.

Under vinterhalvåret är hon på Bali och Yogar, men nu på sommaren har vi tur att hon finns tillgänglig för oss. Hon ska behandla både mig och min man med hopp om att vi ska bli fertila.

Så nu tar vi sommarlov med fokus på utrensning för att ge plats åt frön att gro.

Nu då?

Det lilla fröt kan verkligen inte ha existerat alls i mig. 

Min mens kom och gick precis som vanligt, förutom att den var ett par dagar uppskjuten (helt klart pga lutinus, blödningen kom som en klocka ungefär 24 timmar efter sista tabletten) 

I söndags, efter 1,5 dags blödning var den som bortblåst och existensen av det lilla Fröt försvann med vinden. 

Jag befinner mig fortfarande i limbo. 

Efter många år utomlands har vi det bra ekonomiskt och jag och min man bestämde redan i vintras att jag skulle vara ledig under sommaren, ha en lång semester och bara återhämta mig. 

För tiden i Kina slet på mig. 

Jag behöver återhämta mig. 

Andas. 

Innerst inne har jag hela tiden hoppats på att jag skulle bära ett barn i min kropp när den här sommaren, jag skulle då kunna njuta av ledigheten och klappa på min mage.

Vänta på livet.

Nu är allt bara grått även fast solen skiner. 

Varmaste dagen hittills i år och jag ligger under täcket och försöker hitta ut.

I juli får jag svar om jag kommer in på de program och kurser jag sökt till hösten på universitetet.

Nästa vecka borde jag ha ägglossning om min cykel följer sina gamla mönster.

Ska vi ligga då och hoppas även fast senaste provet visade endast hundra stycken svaga simmare?

Eller ska vi skita i alltihopa och bara ligga när vi känner för det?

Ms bror och hans flickvän blev gravida på första försöket efter att dem slutat med p-piller. 

Vi har aldrig lyckats under våra tolv år tillsammans. 

Jag väntar på flera svar men kan inte ta mig för något för ens jag vet.

Vet om det går. 

Försöker tänka på skolan, men det ända mina tankar kan formulera handlar om barn som borde finnas till men inte gör det. 

Jag planterar blommor i min trädgård och tar långa promenader. 

Önskar jag hade fler vänner i den stad vi bor i nu.

Klistrar på ögonfransförlägning på salong, hos hon som jag känner via en av min mans vänner. 

Vill skapa kontakt. Gillar inte ens lösfransar, har så långa redan som det är. Ber henne göra dom inte en millimeter längre än mina, förklarar att jag bara vill att dom ska se mörka ut, så att jag slipper måla mascara. Som jag förövrigt aldrig använder.. 

Betalar för ett par timmars socialiserande och nya fransar och inser att jag kanske valt fel. 

Borde jag vara hemma med bara mig själv, när bara mig själv kan tänka på ont?

Har via facebook fått kontakt med en av mina äldsta vänner, vi skojade om att vi lärde känna varandra i pappas pung när vi var små. Våra pappor är barndomskompisar. 

Idag är det över tio år sedan vi pratade. 

Hon bor numera i Boden, alldeles för många mil från mig och nånstans på vägen växte vi ifrån varandra.

Hon genomgår också IVF och är mer öppen med det än oss. 

Postade en bild på instagram från sjukhuset. 

Plockade ägg samma dag som oss. 

Ödet?

Två barndomsvänner som inte kan få barn. 

Varför pratar vi inte om sånt här?

Vi är så många, men det är så tyst. 

Kliniken har sommarstängt och sommaren blir en endaste lång väntan.