Min mens kom och gick precis som vanligt, förutom att den var ett par dagar uppskjuten (helt klart pga lutinus, blödningen kom som en klocka ungefär 24 timmar efter sista tabletten)
I söndags, efter 1,5 dags blödning var den som bortblåst och existensen av det lilla Fröt försvann med vinden.
Jag befinner mig fortfarande i limbo.
Efter många år utomlands har vi det bra ekonomiskt och jag och min man bestämde redan i vintras att jag skulle vara ledig under sommaren, ha en lång semester och bara återhämta mig.
För tiden i Kina slet på mig.
Jag behöver återhämta mig.
Andas.
Innerst inne har jag hela tiden hoppats på att jag skulle bära ett barn i min kropp när den här sommaren, jag skulle då kunna njuta av ledigheten och klappa på min mage.
Vänta på livet.
Nu är allt bara grått även fast solen skiner.
Varmaste dagen hittills i år och jag ligger under täcket och försöker hitta ut.
I juli får jag svar om jag kommer in på de program och kurser jag sökt till hösten på universitetet.
Nästa vecka borde jag ha ägglossning om min cykel följer sina gamla mönster.
Ska vi ligga då och hoppas även fast senaste provet visade endast hundra stycken svaga simmare?
Eller ska vi skita i alltihopa och bara ligga när vi känner för det?
Ms bror och hans flickvän blev gravida på första försöket efter att dem slutat med p-piller.
Vi har aldrig lyckats under våra tolv år tillsammans.
Jag väntar på flera svar men kan inte ta mig för något för ens jag vet.
Vet om det går.
Försöker tänka på skolan, men det ända mina tankar kan formulera handlar om barn som borde finnas till men inte gör det.
Jag planterar blommor i min trädgård och tar långa promenader.
Önskar jag hade fler vänner i den stad vi bor i nu.
Klistrar på ögonfransförlägning på salong, hos hon som jag känner via en av min mans vänner.
Vill skapa kontakt. Gillar inte ens lösfransar, har så långa redan som det är. Ber henne göra dom inte en millimeter längre än mina, förklarar att jag bara vill att dom ska se mörka ut, så att jag slipper måla mascara. Som jag förövrigt aldrig använder..
Betalar för ett par timmars socialiserande och nya fransar och inser att jag kanske valt fel.
Borde jag vara hemma med bara mig själv, när bara mig själv kan tänka på ont?
Har via facebook fått kontakt med en av mina äldsta vänner, vi skojade om att vi lärde känna varandra i pappas pung när vi var små. Våra pappor är barndomskompisar.
Idag är det över tio år sedan vi pratade.
Hon bor numera i Boden, alldeles för många mil från mig och nånstans på vägen växte vi ifrån varandra.
Hon genomgår också IVF och är mer öppen med det än oss.
Postade en bild på instagram från sjukhuset.
Plockade ägg samma dag som oss.
Ödet?
Två barndomsvänner som inte kan få barn.
Varför pratar vi inte om sånt här?
Vi är så många, men det är så tyst.
Kliniken har sommarstängt och sommaren blir en endaste lång väntan.
Kära du!
SvaraRaderaJag har inget till tröst att komma med.
Vaknade precis upp ur en hemsk mardröm som jag sen insåg inte var en värre dröm än den jag just gått igenom.
I 2 år har jag och min gubbe försökt få till ett så efterlängtat kärleksbarn. Vi har genomgått alla stadier. Vi har tagit prover, gjort utredningar, spolat igenom mig, slutat röka, slutat dricka och äter bättre. Vi har fått diagnosen att de inte är något fel på oss. Vi kan.
På mors dag testade jag positivt -det var ödet och lyckotårarna som rullade för kinderna var många. Nästa morgon testar vi igen för att se om det verkligen är sant - den digitala mätaren visar att det är sant! Det står gravid!
Jag åker till jobbet och i bilen ringer jag mvc för att berätta och boka tid- vad händer nu liksom?
Pratar en bra stund med en underbar kvinna och får en tid för inskrivning den 21e.
Jag kommer in på jobbet ( jobbar som frisör ) och fullkomligt strålar! Jag har aldrig varit lyckligare!
MEN jag berättar givetvis ingenting fast att jag vill skrika ut till hela världen att jag äntligen ska få bli mamma!
Jag börjar med min kund. Vi klipper och pratar, de är en kund jag haft förut, en glädjespridare.
Vi bestämmer oss för att göra slingor. Och när jag satt i dom och hon fått sitt kaffe och sina tidningar så springer jag in och kissar, för senaste tiden har de minsann tryckt på.
Jag sitter där på toa, tänker på hur mycket jag älskar min gubbe och att vi om 9 månader kommer ha resultatet hos oss.
Men när jag torkar mig så ser jag allt blod.
Det är som om livet rinner ur mig.
Som alla gånger man gjort gravtest och dom visar negativt. Den känslan gånger miljarder.
Huvudvärken kommer sprängande, ögonen tåras, magen krampar.
Där sitter jag på toa, vill mest sluta andas där och då, lämna jobbet,lämna världen! Men jag har en kund ute i salongen som jag har ansvar för och ingen vet vad som precis hände mig. Att min dröm precis bokstavligen rann ut mig.
Jag åkte hem efter den kunden. Med "migrän" . Ringde min älskling. Kröp ner, grät, oroade mig.
Han försökte lugna mig med att man kan blöda i början. Men jag känner min kropp, fast att jag aldrig varit gravid så visste jag, det var kört.
Jag låg i fosterställning, grät i två dagar och fasade för varje toalettbesök. Dom var tortyr. Det var inte mens, det var livet, det lilla lilla livet som lyckades, det var de som rann ur mig. Som min kropp svek.
Vi skickade ett par veckor innan vi fick reda på detta in vår remiss om kö till IVF.
Jag vet att det inte är lätt. Jag förstår dina känslor.
Vi gick på ikea idag, jag gick med tårar i ögonen och kände mig så usel för vart vi än tittade så gick det gravida par. Min man såg det också. Kände det. Det var fruktansvärt!
Min man sa till mig efter missfallet, det var inte vår människa, de var inte rätt för oss.
Du måste tänka att vi går igenom detta för att vi klarar det. Detta händer oss för att vi klarar det. Och när vi har lyckats är vi tamigfan det starkaste föräldrar denna värld har skådat, och vi har laddat med kärlek i många år.
Så snälla du, försök släppa in solen, ljuset och livet och omfamna sommaren.
Vi måste må bättre för att lyckas!
Nu har vi en fantastisk sommar framför oss!
Jag önskar dig all lycka och hoppas kunnat visa dig att du är inte ensam. Jag är heller inte rädd för att prata om hur det känns.
Jag hejar på dig, på oss!
/Marlene
Fina fina du <3
Radera