Precis klar hos kliniken.
Ingen ägglossning den här månaden konstaterat.
Bara att vänta in mensen.
Hoppas att den inte dröjer till cykel dag 57 som i somras.
Det känns som att livet går på repeat.
Det finns väl någon amerikans klassisk film när en man vaknar upp varje morgon i tron om att det är en ny dag, så förstår han snart att det är samma dag som återupprepar sig, om och om igen.
Så känns det för mig.
Fast det handlar om år.
Nu står vi här igen.
I slutet av året.
Och jag tänker att nästa år, då blir vi gravida.
Hur många gånger har jag inte tänkt så nu?
Tyvärr så tänker jag inte så idag.
Jag tänker istället, det blir inga barn. Nånsin.
Jag drar mig undan mina vänner, avbokar middagar, raderar mina sociala medier appar, vill inte se alla andras lyckliga (barnfyllda) liv. Vill inte träffa mina fina, underbara vänner och familj.
För dom förstår inte.
Jag vill bara vara ifred. Stänga in mig tills det här är över.
Tills livet är över?
Jag exploderar på min man så fort jag ser honom och jag somnar med ryggen mot honom på kvällarna med gråten i halsen.
Inte ens han förstår.
Han lever än på hoppet men jag har insett att universum vill inte att vi, just vi två som älskat och levt med varandra i snart 12 år, ska bli föräldrar. Det är så uppenbart att det inte är meningen.
Ett liv tillsammans betyder alltså ett liv tillsammans BARA vi.
Utan barn.
Hans snack om hoppet, att det är meningen att just vi ska bli föräldrar irriterar och provocerar mig.
Jag vill bara skita i alltihop.
Varför ser inte han att det är lönlöst?!
Men nej nej NEJ - det är inte lönlöst!!! Kämpa på, håll ut, andas in och andas ut! Bara ni har siktet inställt mot målet så kommer ni en dag nå dit, på ett eller annat vis! Det känns så jävla tungt när man är i den där förbaskade barnlöshetskarusellen, men sekunden man får träffa sitt barn - då glömmer man allt skit som har varit. Kom igen, detta fixar du! Och snälla, försök att älska varandra och njuta av varandra nu. Det saknar man så mycket när barnet väl är här och man inte har så mycket tid för varandra längre. Du fixar detta. Gjorde jag det så gör du det.
SvaraRaderaTack fina du. Jag ska försöka ta in det du skriver. Tack för att du tar dig tid att peppa mig, det betyder mycket i den här röran.
RaderaDina ord träffar mig rätt in i djupaste maggropen. Varenda mening kan appliceras i mitt liv. Jag vill sova. Sova så länge att det inte känns längre. Försvinna och inte komma tillbaka förrän plusset på stickan visar sig. Bitterheten är så jävla sur i munnen. Avundsjukan på vänner som får barn får mig att tänka tankar som "hoppas hon får problem med amningen", "hoppas dom aldrig får sova". Vidrigt av mig, men sant.
SvaraRaderaJag vet att jag inte kan skriva något som får dig att må bättre, men du ska veta att du inte är ensam med känslorna och sorgen. <3
tack Tina, På något sätt känns det bättre när jag blir påmind om att vi inte är ensamma i det här. Eftersom det är precis så det känns hela tiden, att vi är dem enda som går igenom det här. Att vi är fler, är på ett bitterljuvt sätt skönt.. <3 Skickar tillbaka lika mycket kärlek till dig. På något sätt måste det vi ju lyckas..
Radera