Tack för att ni hjälper mig med det.

Det där hårda skalet man har byggt upp, för att skydda sig. Det liksom gör ju att onda saker inte kommer in, men det blir ju lätt fullt av dom känslorna man också stänger in, som kommer inifrån. Är ni med?

För hur hård fasad man än bygger upp för att skydda sig mot det som kommer utifrån så måste man ju på något sätt ventilera det som man känner inifrån.

Idag var jag på återbesök på kliniken för att se om äggblåsan vuxit till sig och var redo att släppa. Ägglossningen på antågande liksom. Men nej, så var det inte trots läkarens jubel i fredags. Tiden hade stått stilla och blåsan och slemhinnan hade fortfarande samma storlek.

Det är bättre att vi väntar till nästa cykel säger läkaren.
Självklart säger jag och går ut till bilen. Snabbar på stegen för att slippa möta någons blick i väntrummet.

Försöker känna efter.
En liten tår letar sig fram i ögonvrån.

Jag kör iväg, sätter i powermode (kallar det ibland porshemode, en knapp som vår sprillans nya okynnesköpta bil har. Då går det JÄTTE fort när man trycker på gasen, det där kan vi prata mer om sen, okynnesköpta bilar..) och bara kör.

Låter mig inte känna efter.

En timmes bilkörning till skolan och jag funderar.
Tänker att jag är så hård på utsidan, visar inget för nån, biter ihop och ler, hjälper till och stöttar alla andra.

Men jag ger ju ingen i min närhet chansen att stötta mig.
För jag visar ju inte vad jag känner.

När min 23 åriga klasskamrat frågade spontant för några veckor sedan - ska inte ni ha barn?
Lade jag huvudet lite på sned och log. Nej men nu ska jag ju plugga, det får vänta.

Egentligen ville jag krypa ihop till en liten boll i hennes famn och gråta. Tala om för henne, gör inte om mitt misstag, du verkar ha en så bra relation till din snubbe - skaffa barn illa kvickt, snart kan det vara för sent, se på mig. Jag kan iiiiiinteeeeee...

Men nej.
Jag sa bara som man borde till en ung tjej.
Viktigt att utbilda sig, viktigt att ha en trygg miljö.
Sen kan ni skaffa barn.

Fuck trygg miljö!
Vi har allt man borde, MEN KAN INTE FÅ BARN.

Idag är det ännu mera skit som ni kanske märker.
Tack förresten, ni som läser, stöttar och kommenterar. Det betyder mycket, men när jag läser det fina och personliga ni skriver har jag svårt att tänka mig att det är till mig ni skriver. Det är som att dem här raderna jag präntar ner här inte tillhör mig.
Jag kan fortfarande inte identifiera mig med det här.
Är det jag som är barnlös?
Är det vi som kanske aldrig kommer få hålla vårt barn i famnen?
Är det sant?

Jag kan inte tro det.
Men tack. Tack fina ni för att ni stöttar.
Det gör det på något sätt lite mer verkligt, vilket jag tror är bra för mig.
Jag måste lätta lite på skalet, den hårda fasaden.
Ventilera lite både inifrån och utifrån.

Tack för att ni hjälper mig med det.