Prestera

Det är svårt att säga om gårdagens utfall var positivt eller inte.
Jag har ingen erfarenhet.

Jag och snubben tog oss till kliniken vid halv nio tiden och blev visade till ett rum där jag fick byta om och ta lugnande tablett i kombination med alvedon.

Ingreppet skulle gå snabbt, bara tio minuter och det skulle inte göra ont, vad jag än hade läst i olika chattforum. Som att läkaren förstår och vet att alla vi som går igenom det här jämför och berättar för varandra om hur minsta lilla grej kändes.

Jag har en nära vän som för ett år sedan gick igenom samma resa och har beräknad förlossning den 23 maj. En liten provrörsflicka.
Vi har pratat om allt.

Alla dessa chattforum glider förbi i periferin när jag scannar nätet på information, jag fäster ingen vikt vid dem. Tänker att varje resa är unik och jag kan inte känna det du känner.
Men ändå kan jag inte låta bli att skumma.

Den lugnande tabletten tog mig bort från verkligheten och det jag minns från ingreppet är ett krampaktigt tag om min mans hand, eller var det kanske bara ett finger och en uppmaning om att jag ska andas. En fråga om jag är överkänslig mot dikloflenak, mina tårar rullade längst med kinderna och jag var snurrig. Vet inte om frågan var till mig eller M.
Jag kunde inte svara.

Min snubbe berättade att jag hade gett feedback till läkaren och sköterskan. Att det minsann borde vara lite konst i taket så man hade något att vila ögonen på under tiden.

Ja det låter minsann som mig. Alltid en uppmaning, kommentar eller feedback. Går alltid att förbättra något.

Vi gick därifrån ett par timmar senare, jag fick vila och äta lite först.
Embryologen hade hittat tre bra ägg och två som skulle få växa till sig lite till dagen därpå.
Ms leverans var ok, men kunde varit bättre, kan han lämna ett prov till, nu tack?

Vi kände oss lite vissna när vi tog bilen hem.
tre ynka ägg och några få trötta spermier.

Jag sov bort resten av dagen.
M undrar var hans lack of sperm kommer ifrån.
Genetiskt sa läkaren, men han kan inte acceptera.
Lägger skulden på sig själv, vad har jag gjort för fel?

Idag ska jag vara uppmärksam på illamående, viktuppgång. Eventuell överstimulering.
Än så länge inget.
Har gått ner ett kg sedan igår samma tid.
Tänker att det är bra, rätt riktning.
Ser fortfarande gravid ut dock.
Klappar mig på den spända magen och önskar, hoppas och vill.

Jag har inte ont och nu väntar vi på samtalet från kliniken då vi får veta hur våra ägg mår.
Om dom blev befruktade och är redo att sättas in.

Troligtvis, om vi får några överlevande ägg, så ska dem sättas in redan på torsdag.
Läser på klinikens hemsida om varför vissa odlas i fem dagar och andra bara i två.
Tänker att dom vet bäst.

Tänk om inget klarar sig?

Läser artiklar om hur jag ska göra för att få det lilla embryot att överleva och forskningsrapporter talar om för mig att det spelar ingen roll. Embryot avgör.

Leva eller inte leva.
Jag fortsätter att visualisera.
Manifestera.

Ödet ligger i alla andras händer, men tanken är min.