Hej lilla Frö

Det här är vårt Frö. 

Läkaren var så impad för det lilla embryot delade sig framför våra ögon. 

Vi som aldrig sett ett två dagars embryo tänkte att det hörde väl till vanligheterna att den lilla barbapappan skulle skjuta ut en femte liten blobb från höften sådär. 

Det var en mäktig känsla att se sitt lilla Frö jobba mitt framför ögonen på oss, från fyra celler till fem, sekunderna innan hen skulle få flytta in i mig. Hen rörde sig ganska snabbt, fast som i slowmotion, svårt att förklara. Men helt otroligt att se. 

Läkaren förklarade att vårt embryo var starkt och besvarade min oro över hur jag skulle få hen att överleva med att det fanns inget jag kunde göra i denna del av processen. Det som avgör om vårt Frö växer vidare är bara hen själv. Mänskligheten har höga krav på dem som ska överleva en graviditet att om embryot själv anser att hens ''genetiska recept'' inte är starkt nog så slutar det helt enkelt att dela sig och det blir ingen graviditet. 

Så nu ska vi alltså bara vänta.

Embryo

Kliniken ringde precis.

Tillslut fann dom sex ägg. 

Tre befruktades och är nu fina embryon redo att gro vidare i min livmoder. 

Ole, dole, doff. 

Vem av er ska in i mig?

Nu är det upp till embryologen och statistiken att avgöra vem av de små embryona som är mest lämpad att stoppas in i mig imorgon. 

Men det sjuka här. 

Det är liksom tre små embryon som väntar på oss!

Min snubbe jublade. 

Jag grät en skvätt.

De här ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan skulle göra den mest stabila människa galen. 

Jag försöker andas. 

Vara i nuet.

Tänka positivt.

Hoppas.

Att du hänger med här gör mig stark. 

Att det är fler än bara jag som i just detta nu går igenom det här sjuka.

Svåra.

Tuffa.

Varför pratar vi inte med varandra?

Varför stöttar vi inte varandra öppet?

Varför ska vi ska gömma oss här bakom anonyma alias utan personlighet.

Vi borde få synas.

Vi borde ta plats.

Jag inbillar mig att man kan känna när man är gravid. Att jag har en kontakt med min kropp så den talar om för mig när vårt Frö växer. Är det så? 

Vår testdag är den 28 maj. 

Om 17 dagar. 

Där i krokarna ska min nära väns flicka födas. 

Ni vet hon som också gått igenom IVF.

Jag tänker att det är ett tecken. 

Ett bra tecken. 

Nu håller vi tummarna för att det här lilla fröt ska växa i mig med start imorgon, ok?

Prestera

Det är svårt att säga om gårdagens utfall var positivt eller inte.
Jag har ingen erfarenhet.

Jag och snubben tog oss till kliniken vid halv nio tiden och blev visade till ett rum där jag fick byta om och ta lugnande tablett i kombination med alvedon.

Ingreppet skulle gå snabbt, bara tio minuter och det skulle inte göra ont, vad jag än hade läst i olika chattforum. Som att läkaren förstår och vet att alla vi som går igenom det här jämför och berättar för varandra om hur minsta lilla grej kändes.

Jag har en nära vän som för ett år sedan gick igenom samma resa och har beräknad förlossning den 23 maj. En liten provrörsflicka.
Vi har pratat om allt.

Alla dessa chattforum glider förbi i periferin när jag scannar nätet på information, jag fäster ingen vikt vid dem. Tänker att varje resa är unik och jag kan inte känna det du känner.
Men ändå kan jag inte låta bli att skumma.

Den lugnande tabletten tog mig bort från verkligheten och det jag minns från ingreppet är ett krampaktigt tag om min mans hand, eller var det kanske bara ett finger och en uppmaning om att jag ska andas. En fråga om jag är överkänslig mot dikloflenak, mina tårar rullade längst med kinderna och jag var snurrig. Vet inte om frågan var till mig eller M.
Jag kunde inte svara.

Min snubbe berättade att jag hade gett feedback till läkaren och sköterskan. Att det minsann borde vara lite konst i taket så man hade något att vila ögonen på under tiden.

Ja det låter minsann som mig. Alltid en uppmaning, kommentar eller feedback. Går alltid att förbättra något.

Vi gick därifrån ett par timmar senare, jag fick vila och äta lite först.
Embryologen hade hittat tre bra ägg och två som skulle få växa till sig lite till dagen därpå.
Ms leverans var ok, men kunde varit bättre, kan han lämna ett prov till, nu tack?

Vi kände oss lite vissna när vi tog bilen hem.
tre ynka ägg och några få trötta spermier.

Jag sov bort resten av dagen.
M undrar var hans lack of sperm kommer ifrån.
Genetiskt sa läkaren, men han kan inte acceptera.
Lägger skulden på sig själv, vad har jag gjort för fel?

Idag ska jag vara uppmärksam på illamående, viktuppgång. Eventuell överstimulering.
Än så länge inget.
Har gått ner ett kg sedan igår samma tid.
Tänker att det är bra, rätt riktning.
Ser fortfarande gravid ut dock.
Klappar mig på den spända magen och önskar, hoppas och vill.

Jag har inte ont och nu väntar vi på samtalet från kliniken då vi får veta hur våra ägg mår.
Om dom blev befruktade och är redo att sättas in.

Troligtvis, om vi får några överlevande ägg, så ska dem sättas in redan på torsdag.
Läser på klinikens hemsida om varför vissa odlas i fem dagar och andra bara i två.
Tänker att dom vet bäst.

Tänk om inget klarar sig?

Läser artiklar om hur jag ska göra för att få det lilla embryot att överleva och forskningsrapporter talar om för mig att det spelar ingen roll. Embryot avgör.

Leva eller inte leva.
Jag fortsätter att visualisera.
Manifestera.

Ödet ligger i alla andras händer, men tanken är min.