Dag 12

Idag ska min mens komma.
Vanligtvis går det till som följer.

Jag vaknar tidigt av en skarp smärta i nedre delen av magen, som att varje muskel drar ihop sig och krampaktigt kämpar för att pressa ut det som komma skall.
Jag stapplar sedan kallsvettig till toaletten med armen om magen förblindad av smärtan och ut kommer det.
Mens i en salig blandning.
Slemmigt.

Som att kroppen kämpade för att pressa ut slemhinnan som inte kom till användning denna månad heller.

Efter det kan jag lätt skutta ut i livet igen utan smärta med bara lite lätta blödningar i 1,5 -2 dagar ungefär.

Än så länge har inte det här hänt.

Jag har inga andra symptom heller.
Ett svagt illamående på förmiddagen som kan vara biverkningar av lutinus.

Nån typ utav molande känningar i underlivet. Inte i magen, utan i underlivet.
Lägger inte någon vidare vikt vid detta utan försöker leva som vanligt.
Hoppas fortfarande.
Försöker fortfarande tänka att det ska gå.

Ser framför mig att vi får ett positivt resultat i helgen när vi ska testa.
En solskenshistoria när vår första IVF fungerade som ett tåg och vi nio månader senare får hålla vårt lilla liv i famnen.

Bakom den visionen försöker en annan historia göra sig till känna.
Den försöker armbåga sig fram och visa sin berättelse men jag blundar med ena ögat så jag ser det inte så tydligt.
Den historien är inte lika rolig, varm och härlig som den jag föredrar.
Den historien som jag inte vill tänka på är grå, kall och mörk.
Den går till något sånt här.
Sista Lutinus tabletten intas på torsdag och på lördag morgon kommer den där hemska smärtan jag beskriver i början av detta inlägg, fast tusen gånger värre, för den här gången har den ett embryo med sig.

Ett Litet Frö som inte fäste.

Och vi behöver inte ens ta ett test för svaret är redan skrivet där.
I porslinet på toaletten.
Ni. Kan. Inte. Få. Barn.

Men nu är det inte den historien jag tänker på varje dag, timme och minut.
Jag drömmer om den andra sagan men det känns skönt att berätta om det här på något konstigt sätt.
Som att den här cybervärlden på något sätt förstår, håller med och känner igen.

Nu fortsätter vi drömma om den fina sagan, iallafall tills vi vet något annat.
Vi hoppas det Lilla Fröt kämpar på.


Ps. Tänker på er fina som hejar på oss <3