En roadtrip

Vi åkte på semester dagen efter vårt andra besök på fertilitetskliniken. 

En två veckor lång roadtrip på den amerikanska västkusten. 

En klassiker kan man lätt tro men såna är inte vi. 

Vi ska gärna krångla till det lite. 

Inte gör som alla andra.

Inte rätta oss i ledet. 

Vi åker istället direktflyg till LA. 

SAS första ever. 

Personalen bjuder på en riktig show med svindyrt vin och ljusspel i gången. 

Hurra.

Väl på LAX vänder vi den populära staden åt ryggen och tänker att det måste finnas bättre. 

Thailand har inte lockat oss. 

För många bananer. 

LA lockar inte heller. 

För många bananer där med. 

Inte rätta oss i något led.

På inrikesflyget mot Portland i norra Oregon slår vi oss ner och alaskan airlines tar oss bort från sol, flärd och framgång till regn, kyla och en helt fantastisk atmosfär i en stad som bestämt sig att de är grymma som dem är. 

Det är också sällsynt med bananer där.

Jag vill gärna bort från det trygga, enkla och simpla just för att det är tråkigt där. 

Får en kick av att ta mig fram där ingen annan kan. 

Ensam i en tågvagn med 120 lokala kineser påväg till Jinhua. En liten stad på 2 miljoner invånare i centrala kina. 

Människor pratar med mig, tar bilder med mig. 

Bjuder mig på mat. 

Jag lever. 

Under de kommande två veckorna skulle vi ta oss från stad till stad, county till county, airbnb till air bnb och hela vägen ner till norra californien.

Vi vandrade bland vattenfall i Silverton.

Vi åt fisk i Astoria

Vi såg livs levande valar i det fria utanför kusten vid Cape lookout.

Vi vandrade längs milslånga stränder i Smith River.

Vi åt ännu bättre fisk i Arcata.

Vi bodde på en liten vingård i Samona.

Vi vandrade i Redwoodskogarna helt själva.

Vi hängde i San Fransisco.

Vi höll varandra i handen och vågade, stöttade, höll om oss.

Men viktigast av allt.

Vi hade ett pågående samtal, om oss.

Ibland handlade det även om det vi inte kan.

Alltså att bli tre.

Vi bestämde oss att om det inte går då måste alternativet vara minst lika bra. 

Eller bättre.

Det kan inte vara så att det ända som händer nu är att man får barn och allt annat är tomt, svart och kallt. 

Vi måste veta att om det inte går så går det ändå.

Vi bestämde oss för att våga.

Från och med nu skiter vi i att krångla. 

Skiter i att vänta.

Skiter i att vara på den säkra sidan. 

Nu bara gör vi. 

Bananer eller ej, Thailand kanske är bra?

Köper den där sommarstugan vi alltid velat ha. 

Åker jorden runt. 

Går på drejkurs.

Börjar plugga.

Börjar odla örter i trädgården.

Skaffar en foodtruck.

Bara fucking GÖR! 

Vare sig det är i ett led eller inte. 

Och blir dom bästa farbror Martin och tant Veronica åt alla dessa små ungar som alla våra vänner skaffar. 

Vi var överens.

Tvingades att tala ut.

Komma överens.

Fast sen kommer det där messet från Martins bror och hans tjej. 

Den är 4 cm nu. Arbetsnamn Bönan.

Och bilden på kompisarnas ultraljud. 

Det blir en pojke.

En bild på den där snubben jag jobbade med för 5 år sedan på H&M ramlar förbi på facebook. 

Med sin mini-lilla bebis i famnen. 

Och vännerna från Kina flyttar hem nästa månad, för bebisen kommer snart.

Och min väninna går på mammaledighet imorn. 

Räknar ner dagarna. 

Då gör det ju så ont.

Och allt vi bestämt blir svårare.