Fortsättningen

såhär efter ett negativt resultat och blödningen from hell känns ändå allt ok.

Våra fina vänner födde samma dag som vi testade negativt deras fantastiska lilla IVF bebis.
Symboliskt på något vis. Jag hade visualiserat att deras stjärna skulle komma på vår testdag, men vårt resultat var i mina drömmar positivt..

Under deras fem år av kämpande,  3 misslyckade IVF försök och 5 graviditeter som slutat alldeles för tidigt, men med denna sjätte fantastiska resa och en lite fin flicka i deras famn känns vårt första misslyckade försök som en fis i rymden.

Vi har stöttat våra vänner genom dessa år och igår lämnade min man lite bra att ha saker vid sjukhuset till den nyblivna pappan. Han vet redan om vårt negativa resultat och sa: ge inte upp, det är värt all skit. (Att de här fina människorna mitt under deras stundande förlossning tar sig tid att fråga oss hur det går, man bah <3)

Så klart att det är vårt att kämpa.
Vi kan ju inte ge upp nu.
En gång är ingen gång säger man ju.

En gång är en gång som gör ont.
Säger jag.

Men en gång är en gång som gör ont.
Men som man måste ta sig igenom för att lyckas.

Vi kämpar på.
Och jag tänker på alla oss som inte kan, men att vi en dag ska lyckas.

Den lilla bebisen som föddes på vår testdag är beviset <3

Negativt

testet i morse var negativt.
Jag väntar in mensen.

Just nu är allt bara svart.

Dag 14

Nu har jag tagit den sista lutinustabletten.

Bara vänta på att den uppskjutna mensen ska komma (biverkning av lutinustabletten) eller resultatet av graviditetstestet i helgen.
Jag hoppas fortfarande på ett positivt resultat.

Allt är klart i skolan och jag har hamnat i någon slags låsning.
Kan inte ta mig för något alls innan jag vet utfallet av min första IVF..

Dag 12

Idag ska min mens komma.
Vanligtvis går det till som följer.

Jag vaknar tidigt av en skarp smärta i nedre delen av magen, som att varje muskel drar ihop sig och krampaktigt kämpar för att pressa ut det som komma skall.
Jag stapplar sedan kallsvettig till toaletten med armen om magen förblindad av smärtan och ut kommer det.
Mens i en salig blandning.
Slemmigt.

Som att kroppen kämpade för att pressa ut slemhinnan som inte kom till användning denna månad heller.

Efter det kan jag lätt skutta ut i livet igen utan smärta med bara lite lätta blödningar i 1,5 -2 dagar ungefär.

Än så länge har inte det här hänt.

Jag har inga andra symptom heller.
Ett svagt illamående på förmiddagen som kan vara biverkningar av lutinus.

Nån typ utav molande känningar i underlivet. Inte i magen, utan i underlivet.
Lägger inte någon vidare vikt vid detta utan försöker leva som vanligt.
Hoppas fortfarande.
Försöker fortfarande tänka att det ska gå.

Ser framför mig att vi får ett positivt resultat i helgen när vi ska testa.
En solskenshistoria när vår första IVF fungerade som ett tåg och vi nio månader senare får hålla vårt lilla liv i famnen.

Bakom den visionen försöker en annan historia göra sig till känna.
Den försöker armbåga sig fram och visa sin berättelse men jag blundar med ena ögat så jag ser det inte så tydligt.
Den historien är inte lika rolig, varm och härlig som den jag föredrar.
Den historien som jag inte vill tänka på är grå, kall och mörk.
Den går till något sånt här.
Sista Lutinus tabletten intas på torsdag och på lördag morgon kommer den där hemska smärtan jag beskriver i början av detta inlägg, fast tusen gånger värre, för den här gången har den ett embryo med sig.

Ett Litet Frö som inte fäste.

Och vi behöver inte ens ta ett test för svaret är redan skrivet där.
I porslinet på toaletten.
Ni. Kan. Inte. Få. Barn.

Men nu är det inte den historien jag tänker på varje dag, timme och minut.
Jag drömmer om den andra sagan men det känns skönt att berätta om det här på något konstigt sätt.
Som att den här cybervärlden på något sätt förstår, håller med och känner igen.

Nu fortsätter vi drömma om den fina sagan, iallafall tills vi vet något annat.
Vi hoppas det Lilla Fröt kämpar på.


Ps. Tänker på er fina som hejar på oss <3

Dag 8

Jag ligger fortfarande i sängen.
Det har sina fördelar att studera på distans men det här är första gången sen jag började med det för 6 månader sedan som jag inte stiger upp när klockan ringer.

Jag försöker vara snäll mot min kropp nu.
Igår hade jag huvudvärk hela eftermiddagen.
Tog två alvedon för att jag inte stod ut tillslut och för att det där psykologi arbetet har deadline idag.

Så idag är jag snäll mot min kropp.
Försöker ignorera det faktum att jag ofta har huvudvärk dagarna innan mens.
Försöker räkna var i processen Lilla Frö är.
Kan det va kört?
Får jag mens i början på nästa vecka?

Vill inte.

Är fortfarande trött och har ett svagt subtilt illamående.
Vill att Lilla Frö ska vara kvar.

Önskar att tiden gick att spola fram.
Vill veta hur Lilla Frö mår.

Dag 7

Ännu en svettig natt. Värre den här gången.

Hemska mardrömmar men av annan karaktär. 

Känner mig lugn.

Det är nu sju dagar sedan Lilla Frö flyttade in.

ungefär 8-9 dagar sedan Lilla Frö blev till. 

Tänker att det går.

Vill att det ska gå.

Det går.

Mår svagt illa. Sådär subtilt som jag beskrev det igår. 

Gick över på eftermiddagen då, får se om det följer samma mönster idag.

Förutom en underlig huvudvärk och 38 i temp inget annat nytt.

Dag 6

Inatt var det svårt att sova.
Svetten rann om mig, som att jag sprungit ett maratonlopp.
Håller tummarna för att det är Lilla Frö som gror så klart.

De får stunderna jag sov drömde jag om sex.
Det var inte härligt sex med min man utan obehagligt med främmande människor.
Känns väldigt olustigt och inte trevligt alls när jag vaknade.

Jag mår fortfarande lite svagt illa även fast jag har varit vaken i snart tre timmar.
Om det är den obehagliga känslan från drömmen som dröjer sig kvar eller Lilla Frö, det vet jag inte..

Ni som har gjort IVF eller är inne i samma steg som mig, alltså veckan efter insättning, hur mådde ni den här tiden?

Aningar

Jag anar någon slags molande värk till och från i nedre delen av magen.
Väldigt subtilt.

Ibland sticker det till i magen på olika ställen.
Kan ju va precis vad som helst men hoppas ju att det är vårt Frö som gror.

Idag är det en vecka sedan ägguttaget och befruktningen av embryot som är i min mage.
Fröt har bott i mig i fem dagar.

Kom igen nu kompis!
Vi hejar på dig.

Kunde aldrig tro att tiden skulle gå så långsamt även fast jag är i sluttampen på psykologikursen jag läser och köksbordet är fullt av forskningsrapporter och kladdiga anteckningar och tiden till att avsluta det arbetet är alldeles för knapp.

Till helgen kommer våra vänner från Bergen. Då får jag annat att tänka på men fasar redan inför nästa vecka då allt i skolan är klart och jag har en helt oplanerad vecka fram till den stora Testdagen.

Funderar på att renovera något eller typ be att få klippa svärföräldrarnas gräsmatta..

Kylboxen

En liten kompis överlevde och bor nu i Frysen.
Ett fruset frö.

Drömmer om att det som bor i mig nu ska bli stor och stark och att den lilla i frysen blir ett syskon.
Drömmer.
Visualiserar.

Och så tystnad

Jag känner ingenting.
Eller jo, jag är väldigt trött.

Väntar och hoppas att Lilla Frö ska ge mig ett livstecken, men än så länge inget.
Efter insättning på torsdagen så är jag nu på ruvardag 4 på äkta IVF språk.

Ruvardag ?

Vilken ruvardag är jag på idag?

Somnade på soffan igårkväll.
Som en stock.

Men vaknar oroligt under natten varannan timme och tror att Lilla Frö gett upp.
Drömmer om barn, graviditet embryon. En stressad känsla hänger över drömmen.

Hej lilla Frö

Det här är vårt Frö. 

Läkaren var så impad för det lilla embryot delade sig framför våra ögon. 

Vi som aldrig sett ett två dagars embryo tänkte att det hörde väl till vanligheterna att den lilla barbapappan skulle skjuta ut en femte liten blobb från höften sådär. 

Det var en mäktig känsla att se sitt lilla Frö jobba mitt framför ögonen på oss, från fyra celler till fem, sekunderna innan hen skulle få flytta in i mig. Hen rörde sig ganska snabbt, fast som i slowmotion, svårt att förklara. Men helt otroligt att se. 

Läkaren förklarade att vårt embryo var starkt och besvarade min oro över hur jag skulle få hen att överleva med att det fanns inget jag kunde göra i denna del av processen. Det som avgör om vårt Frö växer vidare är bara hen själv. Mänskligheten har höga krav på dem som ska överleva en graviditet att om embryot själv anser att hens ''genetiska recept'' inte är starkt nog så slutar det helt enkelt att dela sig och det blir ingen graviditet. 

Så nu ska vi alltså bara vänta.

Preparations

Hur ska man liksom bete sig för att det här lilla embryot som ska placeras i mig idag ska överleva?
Jag kan ju liksom förstå att det lilla fröt inte kommer ramla ut om jag inte kniper ihop.
Men ändå är man orolig.

Jag tänker egentligen mer på kostvanor och hälsa.
Jag har inte ens kollat upp vad man ska eller inte ska äta när man är gravid.
Jag har liksom aldrig vågat hoppats att vi ska komma såhär långt, att något kanske kanske ska börja växa i mig.

Embryo

Kliniken ringde precis.

Tillslut fann dom sex ägg. 

Tre befruktades och är nu fina embryon redo att gro vidare i min livmoder. 

Ole, dole, doff. 

Vem av er ska in i mig?

Nu är det upp till embryologen och statistiken att avgöra vem av de små embryona som är mest lämpad att stoppas in i mig imorgon. 

Men det sjuka här. 

Det är liksom tre små embryon som väntar på oss!

Min snubbe jublade. 

Jag grät en skvätt.

De här ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan skulle göra den mest stabila människa galen. 

Jag försöker andas. 

Vara i nuet.

Tänka positivt.

Hoppas.

Att du hänger med här gör mig stark. 

Att det är fler än bara jag som i just detta nu går igenom det här sjuka.

Svåra.

Tuffa.

Varför pratar vi inte med varandra?

Varför stöttar vi inte varandra öppet?

Varför ska vi ska gömma oss här bakom anonyma alias utan personlighet.

Vi borde få synas.

Vi borde ta plats.

Jag inbillar mig att man kan känna när man är gravid. Att jag har en kontakt med min kropp så den talar om för mig när vårt Frö växer. Är det så? 

Vår testdag är den 28 maj. 

Om 17 dagar. 

Där i krokarna ska min nära väns flicka födas. 

Ni vet hon som också gått igenom IVF.

Jag tänker att det är ett tecken. 

Ett bra tecken. 

Nu håller vi tummarna för att det här lilla fröt ska växa i mig med start imorgon, ok?

Prestera

Det är svårt att säga om gårdagens utfall var positivt eller inte.
Jag har ingen erfarenhet.

Jag och snubben tog oss till kliniken vid halv nio tiden och blev visade till ett rum där jag fick byta om och ta lugnande tablett i kombination med alvedon.

Ingreppet skulle gå snabbt, bara tio minuter och det skulle inte göra ont, vad jag än hade läst i olika chattforum. Som att läkaren förstår och vet att alla vi som går igenom det här jämför och berättar för varandra om hur minsta lilla grej kändes.

Jag har en nära vän som för ett år sedan gick igenom samma resa och har beräknad förlossning den 23 maj. En liten provrörsflicka.
Vi har pratat om allt.

Alla dessa chattforum glider förbi i periferin när jag scannar nätet på information, jag fäster ingen vikt vid dem. Tänker att varje resa är unik och jag kan inte känna det du känner.
Men ändå kan jag inte låta bli att skumma.

Den lugnande tabletten tog mig bort från verkligheten och det jag minns från ingreppet är ett krampaktigt tag om min mans hand, eller var det kanske bara ett finger och en uppmaning om att jag ska andas. En fråga om jag är överkänslig mot dikloflenak, mina tårar rullade längst med kinderna och jag var snurrig. Vet inte om frågan var till mig eller M.
Jag kunde inte svara.

Min snubbe berättade att jag hade gett feedback till läkaren och sköterskan. Att det minsann borde vara lite konst i taket så man hade något att vila ögonen på under tiden.

Ja det låter minsann som mig. Alltid en uppmaning, kommentar eller feedback. Går alltid att förbättra något.

Vi gick därifrån ett par timmar senare, jag fick vila och äta lite först.
Embryologen hade hittat tre bra ägg och två som skulle få växa till sig lite till dagen därpå.
Ms leverans var ok, men kunde varit bättre, kan han lämna ett prov till, nu tack?

Vi kände oss lite vissna när vi tog bilen hem.
tre ynka ägg och några få trötta spermier.

Jag sov bort resten av dagen.
M undrar var hans lack of sperm kommer ifrån.
Genetiskt sa läkaren, men han kan inte acceptera.
Lägger skulden på sig själv, vad har jag gjort för fel?

Idag ska jag vara uppmärksam på illamående, viktuppgång. Eventuell överstimulering.
Än så länge inget.
Har gått ner ett kg sedan igår samma tid.
Tänker att det är bra, rätt riktning.
Ser fortfarande gravid ut dock.
Klappar mig på den spända magen och önskar, hoppas och vill.

Jag har inte ont och nu väntar vi på samtalet från kliniken då vi får veta hur våra ägg mår.
Om dom blev befruktade och är redo att sättas in.

Troligtvis, om vi får några överlevande ägg, så ska dem sättas in redan på torsdag.
Läser på klinikens hemsida om varför vissa odlas i fem dagar och andra bara i två.
Tänker att dom vet bäst.

Tänk om inget klarar sig?

Läser artiklar om hur jag ska göra för att få det lilla embryot att överleva och forskningsrapporter talar om för mig att det spelar ingen roll. Embryot avgör.

Leva eller inte leva.
Jag fortsätter att visualisera.
Manifestera.

Ödet ligger i alla andras händer, men tanken är min.

Uppladdning

Jag och snubben tänker oss att bästa sätt att ladda upp inför spermiernas prestation imorn borde vara ett gäng färska ostron.

Mums, skulle gärna äta ett gäng jag med om det inte vore så att jag numera var vegan.

Val man gör.

Jag hade en brokig start på mitt vuxenliv.

Krånglig familjesituation men med en extrem kämpaglöd. 

Envis som en oxe och en naturlig fallenhet för självdestruktivt beteende. 

Utbränd och fem års sjukskrivning vid 18 års ålder.

Ja, alltså jag visste ju inte då, sista året på gymnasiet att jag skulle behöva fem års rehabilitering. 

Men så blev det.

Träffade M mitt i kaoset och redde ut mitt liv med stöd av nära vänner och terapi. 

Önskade, drömde och hoppades på att få bli mamma, bära Ms barn och vara tillgänglig för någon annan. 

Slog bort mina drömmar som orealistiska och arbetade med mig själv istället, min inre styrka och tro på att ta mig tillbaka. Fick en dag nog av den identitetslösa känslan av att bo i en ny stad utan socialt liv. Stationerade min själsvän, hunden Smilla hos mina svärföräldrar och gav mig ut i arbetslivet. 

Hittade identiteten och styrkan där. 

Ångade fram utan tillbakablickar, klättrade på karriärstegen och åkte med min snubbe till andra sidan jorden ett par år.  Önskan om att bli mamma la jag på hyllan, han var inte redo och jag hade ju hittat mig själv. 

I det kulturella kaoset, ensam på resande fot genom hela Kina på olika jobbuppdrag kom jag så på det igen, att jag ville ju bli mamma och vi försökte. Men det gick ju inte som du vet.

Väl hemma i Sverige igen var tempot lägre och jag fick så stort utrymme att känna.
Känslan när det månad för månad inte gick fick mig att övertygas och påminnas om hur mycket jag vill det här. 

Jag tog tjänstledigt från jobbet. 

Tog upp mina studier igen. Dem jag inte klarade av på grund utav den psykiska utmattningen jag drabbades av för över tio år sedan. 

Under våren har jag på riktigt förverkligat mig själv. 

Jag väljer själv när var och hur. 

Det jag gjorde då var för andra, som man borde och skulle. 

Det jag gör nu är för mig.

Jag står i ett vägskäl.

Jag ser bara den ena vägen, att få bli mamma. 

Att få bära Ms barn och uppfostra vår lilla människa som jag ska älska över allt annat. 

Det andra alternativet finns inte. 

Nojjar.

Nojjar över att jag haft flytningar sedan igår förmiddag, hade uppehåll med sprutorna över helgen.
Har jag fått för tidig, spontan ägglossning?

Tog sprutan med Ovitrell söndag kväll, äggplock på tisdag.

Är det vanligt med flytningar under behandlingen?
Så många frågor, men försöker fokusera på annat.
Kan inte påverka det här, det blir som det blir.
Eller?

Femton

Efter en extra undersökning igår får jag pausa sprutorna under helgen.
Trots min relativt låga dos hormoner har jag producerat 15 äggblåsor redo att plockas ut nästa vecka.

Min fertilitet är det inget fel på som läkaren berättade för oss redan vid första besöket.
Det borde ju vara ett gott tecken.

Hur min kropp sedan hanterar hela ''spermie i ägget'' situationen är ju svårt att veta eftersom det aldrig hänt hittils.

Det är svårt att kissa med så många ägg i magen.
Jag mår även illa.
Plus 3 kg på vågen.

Det är lite läskigt men spännande att ni är ett par stycken som hittat hit nu, följer vår resa.
Välkomna.

Hönsgården

Känns lättare nu.
När vi har kommit såhär långt in i behandlingen.
Börjar så smått förstå att alla dessa hormoner och mediciner förhoppningsvis ska resultera i ett barn.
Har inte kunnat göra den känslomässiga kopplingen än.

Idag var vi på undersökning för att se hur det står till i hönsgården, hur mina äggblåsor ser ut efter fem dagar med sprutor.
Läkaren var nöjd, såg sex mogna fina äggblåsor och åtta till på gång.

Känslan av stolthet fyllde mig, min kropp den kan den.
Skämdes nästan av min reaktion.

Hon avslutade med att vad nu blodprovet än visar så kanske jag måste pausa sprutandet eller iallafall minska dosen så jag inte blir överstimulerad.

På måndag ska vi vara förberedda för äggplock.

Alltså vaddå, redan nu?
Allt gick så fort när vi väl började.

Visualisera, manifestera.

Vi har berättat för våra familjer och närmsta vänner att vi påbörjat en IVF behandling.
Då kändes det bra, skönt att prata om det med våra nära, varav ett par som vi umgås med ofta och mycket själva ska få sitt första barn i slutet på maj.

Efter många år av missfall och endometrios krångel ska dom nu få sin lilla unge och det med hjälp utav IVF.

Känns skönt att kunna bolla frågor, funderingar och tankar med några som vet och förstår.
Det går inte på första försöker för alla, även om det verkar låta så på en del.

Men nu, såhär halvvägs in i behandlingen ångrar jag mig lite.

Tänk om det inte går.
Tänk om vårt frö inte fäster.

Orkar vi att alla vet?
Alla frågor.
Kan vi ta det?

Min vän Maria säger att jag ska visualisera, manifestera.
Det kommer fästa då.
Lilla fröt kommer gro.

Hon tror på meditation och mindfulness.
Det gör jag med i vanliga fall, men just nu tvivlar jag.

I andra situationer och prövningar så använder jag den metoden.
Vill jag så kan jag.

Men i den här resan känns det svårare..

Jag slår mig ner på mattan och andas.

Visualiserar.

Ser ett litet frö som gror. Växer och blir starkt. En stor rund mage.
Ser hur jag vankar fram med svullna fötter och öm rygg.
Ser hur Martin lägger handen på min mage när vi ska sova och Lilla Frö svarar med en liten kick.
Ser hur hans ögon blänker av en liten tår av glädje, han har ju så nära till tårar.
Ser en liten skrynklig unge i vår famn, på ett sjukhus, gallskrikandes. Frisk.
Ser en rultig ettåring som tultar fram på egen hand.
Ser en familj som älskar varann
Ser en klok sjuåring med rosiga kinder och trassligt hår.
Ser oss tillsammans år efter år.

Manifesterar.

Det ska bli så.
Vårt Frö ska gro.
Vårt liv ska fyllas utav den glädje ett barn kan ge.
Vi ska bli tre.
Vårt Frö ska gro.

Lilla Frö

Vi har börjat nu.
Med IVF alltså.

Först bestämde sig min kropp för att spela oss ett spratt.
Hade vi mirakulöst lyckats bli gravida på egen hand under den romantiska semestern i USA?

Så klart inte.

Den där romantiserade bilden jag haft hur vårt lilla frö skulle bli till stannar kvar i mitt hjärta.
Istället blir det nu, förhoppningsvis, ett litet frö utav alla dessa hormoner och injektioner.

En måndag i april fick jag komma på undersökning.
Mensen var över 2 veckor sen.
Jag var inte gravid och fick ett piller utskrivet för att få igång cykeln som bestämt sig för att lägga av just nu.

Fick order om att ta ett till test innan jag startade kuren med piller och det var lika negativt som de tidigare.

Sju dagar tabletter, och sen starta med en nässpray.
Ytterligare en vecka senare kom mensen.
En kraftig mensvärk väckte mig den lördagsmorgonen.
Varenda muskel i min mage krampade och jag kräktes av illamåendet.
Efter ett par svettiga timmar började blödningen och ut kom en stor slemmig klump.
En slemhinna som bestämt sig för att inte släppa hade nu tvingats ut av en tablett varje morgon fylld med progesteron och on top of that en spray fylld med östrogen.
Ett hormonkaos fyllde min kropp och tvingade den där envisa hinnan att avlägsna sig.

Värken försvann lika snabbt som slemklumpen spolades ner i toaletten och nu var det bara att vänta på nedregleringen.

Fem svettiga nätter senare fick jag komma på nästa undersökning.
Läkaren Sara sa att allt såg fint ut och om blodprovet också visade ett bra resultat skulle jag börja med sprutorna redan samma kväll.

Vi skulle på middag hos familjen, hela släkten var där och klockan nio smet vi iväg till mammas sovrum och läste instruktionsboken.
Min snubbe instruerade och jag utförde.


Nu är vi på sprutdag 5.
Svårt att sova på natten , sover hela dagen.
Mår illa.
Huvudvärk.
Sticker i äggstockarna

Imorgon ska vi tillbaka för ännu en undersökning, kontrollera så äggen bildats som dom ska.
Kanske är vi redo för nästa steg.

Lilla Frö.

Det är värt allt det här bara vi får ett Litet Frö.